Aftonbladet – 28 januari 1861, sida 3

UTRIKES, DANMARK. 3 I skrifvelse från Rendsburg till. en. tysk tidning berättas att de danska trupperna i Holstein är0 satta på den fot,-att detre dagar efter ordres kunna tåga norrut, äfvensom att man mätt vågnarne på de slesvigska jernvägarne för attse huru mycket krigsmateriel som: med dem kan; transporteras. Det säges att riksrådet skall blifva inkalladt till urtima session i början af Mars. Folkethinget har antagit lagförslaget om en jernbana till Helsingör. FRANKRIKE. Rättegång har blifvit anhänggigjord af prins Jerömes son, Jerome Napoleon Bonaarte, samt den förstnämndes efterlefvande frånskilda maka, madame Elisabeth Patterson, med yrkande om delaktighet i arfvet efter prinsen. Deras advokat Berryer gör i sin skrift till. domstolen. en historisk framSAMER ITA Ena inom en qvarts timma åter tillbaka, då Beatrix såg helt schackmatt och förtretad ut, men lilla Signe deremot ytterst belåten och glad. Adelgunda hade gjort en liten kort romenad i parken, medan hon väntade på entrix, och när denna nu kom, kastade hon sig ner på en stol och sade till Adelgunda: Vet du, sällan har jag erfarit så många obehagliga känslor som. inom loppet af. denna korta stund. Jag måste berätta för dig utgången af min expedition, medan jag hvilar ett ögonblick och medan herrarne skaffa oss ciceroner med nycklar c.; Jo, jag kom, jag såg och — jag retirerade, alldeles tvärtemot hvad Cesar gjorde. Jag har aldrig. sett.en så allmän otreflighet som den, hvilken uppfylde: helaluften inom detta hus, som annars såg så vackert och inbjudande ut. Men det ser man: kroppen må. vara så skön som helst, — när själen och hjertat icke duga, så är dock behaget borta. Fastern var en lång,, torr,. kärf och. kall varelse; som. kom emot oss och lät Signe kyssa sin fula, knotiga hand. Mig bjöd hon en plats i soffan, men lät den stackars ungen stå, tills jag gjorde min åt henne att sluta sitt förlägna trampande med att sätta sig på en stol, och der satt hon, af räddhäga-och blygsel, uppspetad alldeles: som en insekt på en en Fastern började först med mig ett förhör, under hvilket hon oupphörligen kallade mig: min goda mamsell, och detta retade mig slutligen; ty, det är visst sannt — jag är väl ej mera än en ammal mamsell, och kan ej annat blifva, en jag har dock ett namn, som är mig ärt och öfver hvilket jag är så arislokratiskt stolt, som en riksbaron kan vara, och det fordrar jag att då och då få höra, och hvad ?min: goda?. beträffar, så har jag säljan känt mig så litet god som i denna stund.