Aftonbladet – 26 januari 1861, sida 2

?Den lemnade jag i salen på en stol, för att en gång få råka dig ett ögonblick, och bjertligen och innerligen tacka ...? Nej, då ropar jag in skatungen?? ?Nå likagodt! Jag borde hafva känt dig, men så mycket måste du tillåta mig säga dig, att det gläder mig att hafva dig och ingen annan att tacka för min utstyrsel, som ordentligt väckte uppseende i morse, der nere på torget, ty hvart jag kom: — hviskades det och man såg på mig, och skrattade icke så litet hjertligt. Men en sak måste du tillåta, och det är att min pupill tackar dig, ty motsatsen vore, hvad ett barn beträffar — orätt. Medgifves?, sade Adelgunda, ?men då måste det för all del undangöras, innan vi komma i vagnen, som vinu väl skola skicka efter, eller huru?? Dermed gör du somdu vill. Jag är ett knyte, som du tar med dig — och medan vi vänta på vagnen kan jag hafva tid nog att få förnöja mig åt anblicken af din yttre skönhet, och göra dig ett par samvetsfrågor. Hvem af de der två — i går — föredrager du? Ty att de båda ligga vid dina fötter, fast förunderligt eniga och sansade, det märkte jag nog, men — hvems blir segern 2? Kanske ingens af dem, ty. de. äro blott mina vänner?, sade Adelgunda, men rodnade starkt. ?Ja bevars! Man rodnar visst så der för sina vänmer, när man ändå icke skäms för dem! Den gången narrade du mig icke. Men jag skall icke fråga dig, utan rådgöra med mina egna ögon, som. icke äro så tafatta att begripa ibland.? ?Nej, Beatrix! Om jag tror att du så der sitter och kikar, så blir jag bunden och ledsam hela denna dag, som jag beredt mig på ett så oblandadt nöje. Hellre än du de: skall göra, vill jag uppriktigt säga dig at just dessa två, som du såg i går, och son följa oss i dag, äro de enda unge män, jat någonsin varit tillsammans. med som varit