Aftonbladet – 25 januari 1861, sida 3

Svenskarnas svordomar. Vi lemna gerna plats för efterföljande uppsats, så mycket hellre som vi erkänna riktigheten af den anmärkning, som dess författare riktar äfven mot oss uti den sak, som han här bragt å bane. Till Redaktionen af Aftonbladet! Det torde varb temligen allmänt bekant, alt svenskarne redan från långt tillbaka äro hos utländningen sorgligt beryktade för tvenne nationalsynder: bränvinssupandet och svärjandet. Det förra af dessa två har, såsom vi veta, i de sednaste åren blifvit så betydligt hämmadt, att i det afseendet åtskilliga nationer torde vara, om ej svenskarne öfverlägsna, så åtminstone med dem jemngoda. Vi kunna derföre i detta afseende bemöta utländningens tillvitelser med den frimodiga försäkran, att vi åtminstone insett vårt onda och försökt att bekämpa det. Men, när anklagelsen riktas mot vår andra nationalsynd: det allmänna svärjandet, månne vi då kunna framträda med lika frimodighet? — Visserligen icke! Ins. befarar i stället, att en uppmärksam granskare lätt skall föranledas till det påståendet, att svordomarnes bruk är, icke 1 ett af-, utan i ett tilltagande. Vi tro oss berättigade till detta påstående bland annat på den grund, att man nu mera än förr påträffar svordomar äfven uti tryck och speciellt uti allmänhetens dagliga lektyr: tidningarne. PSålunda tyckes en slags sanktion (om vi så få uttrycka oss) blifvit gifven åt det, som förr blott med mer eller mindre öfverseende fördrogs och ansågs (lindrigast sagdt) som en vårdslöshet... Detta har sin särskilda betydelse, då det ej kan förnekas, att tidningarne äro och måste vara, om: de skola kunna existera, en spegel af folkets andliga ståndpunkt. Att nu en sådan tidning som t. ex. Fäderneslandet, som afser att vinna bifall och uppmuntran af den stora obildade massan, eller att Kapten Puff, som blott önskar att väcka löje, det må nu ske för snart sagdt hvad pris som helst, eller att Skarpskytten, hvars tendens, enligt profnumret, syftar åt samma håll, — att dessa icke skola vara så noga med en eller annan svordom, detta an man vänta sig; men att man äfven uti Aftonbladet ), som vet sig läsas af den mera reflekterande allmänheten, och uti vissa landsortstidningar (se t. ex. Fritt spelrum i Upsala-Posten, denne de bildades repreentant i den bildade staden) mötes af svorslomar, — detta är mera anmärkningsvärdt. De värda redaktionerna tyckas sålunda anse svärjandet såsom en sådan obetydlighet, en å likgiltig sak, att man ej behöfver egna nåson RA deråt. Denna åsigt, auru allmän den än är, torde dock förtjena en närmare pronskning. Saken kan betraktas från religiös (kristig) eller från blott moralisk synpunkt... Det örra inlåta vi oss icke på, men det sednare .orde ligga inom denna tidnings område: — Låtom oss derföre eftersinna svordomens moraliska betydelse. — Men4, torde rätt mången invända, hvad hafva de med hvartannat att göra, svordom och: moralitet? Är ;n menniska sämre eller bättre, derföre att ks) Dagligt Allehanda känna vi i detta afseende ej säkert. Hvad AB. angår, erinra visärskildt om hr O. O:s artiklar, uti hvilka man bland det verkligt qvicka och fina rätt ofta öfverraskas af något så dumt och lumpet som en svordom. Och vi kunna försäkra hr O..O., att de finnas, måhända icke så få, hvilka utan dessa kraftord skulle med verkligt nöje lisa hans artiklar, men nu kunna förbiga alltsammans af fruktan att plötsligt störas i sitt nöje af något, som man i dägligt tal brukar kalla: liksoni ett slag för örat. fottrtsnösek tet