Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

anspråk att de skola uttrycka olika begrepp, sylies oss ej rätt lämplig, emedan det ena uttrycket ju är blott en försvenskning af det andra: 1 De tre stora tidehvarfven äro naturligtvis det hedniska, det katolska, det lutherskå Om: olämpligheten af att göra det förstnämnda till en integrerande del af vår svenska litteratur hafva vi förut talat. Teckningen af denna gemensamma utgångspunkt för den skandinaviska litteraturen; i sin helhet bör finnas; men blott som en inledning. till: hvarje särskildt tidehvarf af de tre. nordiska folkens litteratur. Men oaktadt. denna bestämda 3-delni af tidehvarf :sammanslår förf. ändå desiå försla (sid. 3) och-behandlar dem för ögat så som hade de närmare frändskap med hvarandra än tidehvarfven 2 och 3.: Var då kristendomens införande ej i hvarje folks, ja, mensklighetens historia en händelse af så genomgripande art, att deni orund förändrade verldsåskådning, tankeriktning, sinnesförfattnings litteratur, stat, ja; allt? För oss kristna borde den åtminstone vara den enda egentligen epokgörande händelse i vårt slägtes historia: Härpå: synes förf. ock syfta sid. 42 under 4. Medeltidsbildningen. Hvarföre ej då på samma sida låta benämningen : katolska tidehvarfvet få sin behöriga plats med sina underafdelningar: 1) Medeltidsbildningen, 2) Den Heliga Brigitte, 3) Medeltidens: Visor, 4) Riddarrtomanerna, 5) Biskop ThomasiStrengnäs, 6) Rimkrönikorna och Ericus Olai; — ksom 4Hörf: under hedniska tidehvarfvet har: 1) Seemunder hin Frode;; 2) Kråkåmal, ry ee rg och. gåtorna, 3) : Snorre Sturlesson? Näågrå bestämda årtal för de stora tide hvarfvens begynnelse, liksom för de olika periodernas under: 3:dje tidehvarfvet, den: i) Messeniska perioden, 2) Stjernhjelmska, 3) Dalinska, 4) Gustavianska och 5) Den dya skolan, anser förf. naturligtv.s?ej kunna utsättas, Häri har förf. orätt. . De flesta kunna och böra utsättas, allramest om man har anspråk på att skrifva en lärobok. Fryxells förut nämnda öfversigt? kan i detta, som i flera andra: fall. vara en :ledning. ; Om benämningen af. perioderna, då danhar afseende på litteraturen i sin helet och ej blott på vitterheten; kan uppstå någon tvist, som vi förut -antydt. Ja, kanske vore: det bäst att tillsvidare ej gifva dem något namn, utan endast innesluta dem ihom bestämda årtal, och sedan: inleda hvarje period med: en: bestämd karakteristik. af dess anda och: riktning, .som sedan till fullo bekräftades under behandlingen af dess litterära företeelser och: ?personligheter?. 0 En:sådan inledande betraktelse vore alltid på sin plats och underlättade uppfattningen af det egendomliga i de särskilda företeelserna: Då förf. sidd: 28—29 flyktigt vidrör de hedniska nordboernas versarter är han alldeles för knapphändig, otillfredsställande och oklar. Man skulle deraf kunna tro att de blott hade en versart: fornyrdalag. Nå! än bjelteversen Drapa? och folkversen: Runhenda? .— Äfven här kan den korta öfversigten hos Fryxell vara mera upplysande. Sid. 32 indelas de hedniska sagorna i romantiska och historiska. De förra behandlas genast, men derpå följa gåtorna. Skallnybörjaren eller den mindre kunnige härvid tänka, att de historiska sagorna jemförelsevis voro obetydliga? Eller är det meningen att han skall ana att de behandlas under 3. Snorre Sturleson? Sid..32 och 42 upprepar förf. obehöfligt samma sak med inemot samma ord. å förra stället heter det: Den siste hofskalden i Sverige anses varit isländaren Sturle Thordson vid Birger Jarls hof omkring år 1265. På sednare åter: Den siste hofskalden, som nämnes, är isländarenX o. s. v. Vid skildringen af hedniska tidehvarfvet (sid. 3—42) finnas några för den mindre kunnige förvillande tryckfel. Så sid. 4: tillirädet, i stället för: tidsträdet; sid. 11: okänd, förmodligen menas: känd. Sid. 35 reste Ön. Sturleson ännu 1837i Norge; skall väl vara 1237. Författaren skrifver alltid Norrige i stället för Norge, som är det riktiga. Det förra bibehålles dock. ännu — är ligt nog — i det officiella svenska språket. Sid. 42 säger förf. att medeltidens bildning i allmänhett var Sgrundad på den så söllade klassiska, den grekiska och romer: K Men kristendomen, heter det vidare, haudexett miktigt inflytande på denna bilcaitig, så att de idåer, som upptogo tankarna oelr lifvade sinnena, voro något nytt, som sreker och romare förut icke fattat? (21). Vi hafva här utmärkt trenne ord, som tillsammans gilva meningen en otydlighet och uttrycket en oegentlighet, som någon gång möter på andra ställen i förf:s bok och visur, alt granskningen ochtankeskärpan slumrat eller brustit. Hurw kunde greker och romare fatta? något, som för .demaldrig anns till? Och detta: förut synes antyda, utt de likväl fottat det, då de sjeltva ci nera voro till: Sådana svagheter eller irdslösheter: böra sorgfälligt undvikas iallt sriftställeri, ej minst I läroböcker. Då förf. menar att medeltidens bildning i allmänhet grundade sig på greker och ronare, så fråga vi: hade ock på denna grund ippstått och utbildat-sig en stor del af de storavsagokretsarna, folkvisorna, balladerna ,eh romanserna, folkdramernu (mysterierna