Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

hålla med Adelgunda, utan en verklig öf vertygelse läg till grunden. Jjag vet icke hvilkendera jag skall mest beundra: ett ungt fruntimmer från landet, som kommer till hufvudstaden och icke blir förbländad och förtjust åt allt hvad hon der ser och hör, och detta likväl utan att vara ett af dessa misslyckade exemplar, som man ofta ser bland vår tids ungdom såväl af den manliga som qvinliga, hvilket, för att gälla för nägot, är i opposition mot allt; ellerett ungt lejon, en bland dagens hjeltar, som med lugn och besinning mottager en tillrättavisning samt medgifver dess riktighet. Jag vet sannerligen icke, hvilkendera jag skall gifva företrädet, men säkert är, att de förtjena gå bredvid hvarandra.? Dessa anmärkningar af Theodor vittnadeom. häns upphöjda tänkesätt. Sådana högsinnade, och öfverlägsna yttranden när de dessutom äro styrda af mildhet, godhet och menniskokärlek, hafva förmåga att i ett ögonblick skapa ett litet himmelrike. Det kan lik hvarje fröjd på jorden icke vara aflång varaktighet — men likväl af ett ögonblick. Detta himmelrike fanns nu i både Adelgwidas och Ernsts hjertan. Just när dessa tre gingo så här tyst, gången uppför, kom emot dem ett gammalt fruntimmer, klädd i ev svart bombasinsklädning, en grof schal, en mångårig hatt, en krage så stor, att den kutide räckt till för fyra, och en kattunsparäsoll. Hon antog en besynnerlig, allt mer och mer lifvad uppsyn — alltsom hon närmade sig derf promenerande gruppen af våra tre, och tycktes styra kosan rakt på Adelgunda, som gick i midten. Theodor, litet närsynt, bemärkte henne. ej så mycket, men Ernst skulle just.med armen sakta föra henne åt sidan, i den Verkliga tro att den stackars gamla frun var vurmig, eller att hon allde