Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

folkets bildningsgrad, på samma gång man får veta i hvad förhållande dess litteratur t I stod till tidehvarfyets allmänna anda, sådan den yttrar sig i, att jag så må säga, verlds, Ilitteraturen eller sammanfattningen af de I mest upplysta folkens litteratur. Att den I enskilda personligheten här ej kan vara hufvudsak, är naturligt, ehuru dess teckning i sammanhang med saken ger lif och ökad: I intresse åt det hela. I förhållande till den titel förf. gifvit sitt 1 arbete anse vi derföre utgångspunkten vara falsk, ehuru vi på samma gång erkänna att förf. för det mesta är sin uppgift trogen. I Men denna, som vi antydt, tager han något 1 för ytligt. Exempelvis vilja vi blott hänvisa till sidd. 158—160, der förf. karakteriI serar Kellgren, som sättes i spetsen för den Gustavianska eller Kellgrenska perioden? (sidd. 157-200)... Gustaf den tredje sjelt. I som nemligen, jemte en teckning af tidehvarfvets rådande anda, borde intagit första rummet i en period, som med skäl uppkallas efter honom, får nu först det tredje, näst efter Oxenstjerna. Karakteristiken öfver Kellgren är föröfrigt blott personens; man söker förgäfves att få ett klart och bestämdt begrepp om arten och omfattningen af han: litterära verksamhet, om litteraturen sjelf sådan den verkade genom Kellgren. Följden af denne författares benägenhet att sätta personligheterna som en hufvudsak främst, hvilket äfven visar att han ej rätt gehomträngt saken, ej gjort sig ettklart beSrepp om litteraturen och beskalfenheten af en litteratorhistoria, blir äfven, att han misstager sig om, till hvilken period vissa, författare böra räknas. Hade han gjort sig rätt reda för det egendomliga i den Gustavianska? periodens skaplynne, så hade dett: misstag ej kunnat ske. Så hänför han till denna period ej. blott Franzn och Wallin. som väl alltid böra stå för sig somde egentliga förmedlande länkarne mellan den ?gamla? skolan och den ?nya, utan äfven Sam. Ödman, Geijer, Tegner och — Ling! Huru Geijer kunnat räknas dit förstå vi ej. Äreminnet öfver Sten: Sture, författadt vid 20 års ålder, till en del i detgamla maneret, är ej ensamt berättigadt att förflytta honom dit, ty då skulle hela hans följande stora, genomgripande och en alldeles ny tid: en ny ande, bebädande och stadgande verksamhet vara af jemförelsevis underordnad art, och likväl var den hufvudsak: Dessutom stod han ju i spetsen förs Göthiska skolan, enaf de två litterära skolor, som just gåfvo uppslaget till den nya inbrytande tiden. Och för denna verkade Göthiska skolan ingalunda minst eller, minst välgörande. Ur densamma utgick ockisjelfva verket Tegnår, ty omisskänneligt är att han ifrån den och Oehlenschläger mottagit en väckelse, som tillen stor del bestämde riktningen af och andan i hans poetiska verksamhet. Att han i sina ungdomsförsök röjer bekantskap med och inflytande af den ?akademiska skolan? , betyder här intet, ty en man skall bedömas hufvudsakligen efter det bästa han frambragt i sin fullmogna ålder. I sjelfva ?Svea? spränger han ju i sin dithyrambiska skaldeyra de gamla akademiska formerna och lemnar dess nykterhet långt bakom sig. Också syntes, som man vet, denna nyhet betänklig. Men snillet tog ut sin rätt. Det hör till Tegnårs storhet att han likväl visste att fullt uppskatta den Gustavianska tidens män och göra dem rättvisa. Ja, häri drefs han någon gång kanske för långt, en följd al andras alltför öfvermodiga och hufvudlösa framfart i motsatt riktning. Ännu oförklarligare blir, huru förf. kunnat till. nämnde period förflytta Ling, ett kraftgeni, som väl minst skulle kunnat underkasta sig den forn-akademiska tvångströjan, dess filade och glatta form. Huru skulle hans bålstora Göther kunnat der få rum? Dessa -himmelsstormande Titaner, dessa. vilda berserkar i den fina och fransyskt bildade verldens. salong! Till dylika misstag kan man komma, när man ej rätt skarpt ser ett tidehvarf och dess litteratur i ögat. Föröfrigt läser man med nöje förf:s personalteckningar, ty de äro lediga, behagliga, underhållande, och förf. har synbarligen, som han sjelf säger, uttalat sin öfvertygelse?, ?utan förkärlek, liksom utan bitterhet?. Dertöre förorda vi ock förf:s bok fö den bildade allmänheten, som önskar sig en lätt förvärfvad bekantskap med en del at de personligheter, som på ett eller annat sält ingripit i utvecklingen af vårt andlig: lif, sådant det yttrar sig i litteraturen. Ja. vi önska den en så snar och god aufsättninc som möjligt, att förf. i en ny upplaga måtte så mycket förr sättas i tillfälle att vidtage nödiga förändringar och förbättringar, väl ej i den allmänna planen för det hela, ty det kunna vi ej begära, men i åtskillige enskildheter, som förråda alltför mycken skyndsamhet och alltför liten noggrannhet vid utarbetandet och offentliggörandet ai förf:s i flera fall förtjenstfulla arbete. Vi öfvergå nu till de bristfälliga enskildheter, hvilkas förbättring vi underställa författarens eget omdöme. Vi sakna först. en innehållsförteckning. som i början af boken upptager de 3 store tidehvarfven med deras underafdelninga eller, som de i sista tidehvarfvet kallas, perioder, med hänvisning till den sida, de; ie börja att behandlas. Äfven ett personalregister vorå ej öfverflödigt i ett sådant arbete som detta. Endera, om ej båda, bör finnas. . Benämningen tidehvarf och period, med sktiksagdera oxis 5