Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

yrsöka sig : på denna bana, der så ringa ära blir att skörda, i min smak åtminstone: Ni är väl hård, tyckes mig, mot vår unge vägvisare eller. mot vår Diogenes lanterna som så klart och väl. belyst de olika föremålen, sade Theodor med sin uf inga biskäl någonsin vacklande rättvisa och sanningskärlek. Adelgunda teg. Hon hade: stött Ernst och det var just hvad hon, utan att likväl rält göra sig reda derför, åsyftat; men hon blef verkligen förlägen, när han, efter ett litet. begrundande, helt saktmodigt sade: tJag har sannerligen aldrig förr tänkt på huru rätt fröken Adelgunda har i denna anmärkning. Vi unga Stockholmare hafva nu i flera år studerat och vinnlagt oss om huru vi skulle kunna öfverträffa hvarandra i dessa ordlekar, till hvilka vårt språk rätt väl lämpar sig, när man vill göra sig besvär att tänka på en så lumpen sak-och när man icke, är alltför. stockdum. Fröken Adelgunda har så verkligen rätt. Det finns sällan några klyftiga: tankar under dessa tillkrånglade erdställningar, ochrättringa, såsom fröken säger, är den äran att häruti Vara en hjelte, hvilket likväl eftersträfvas af så många både i talj svar, följetonger och ölverallt. Ja, och just när det eftersträfvas är det som; allrasämst, sade Adelgunda helt mildt! och godt; ty då får det genast prägel af den svett och möda det. kostat. Skall en ordlek vara af något värde, så är det när den kommer af såken sjelf, liksom hvarje annan ingilvelse, och som det vill-snille till: detta, så är det mir ct e hvar och en gifvet att surra ihop d ; tankemissfoster.t COch. jag, afstår från dem ifrån denna dag, såvida de ej komma så der alldeles af sig sjelfva, såsom fröken sade, genmälde Ernst med en så lagom. ton, i hvilken man tydligen hörde att icke håg att smiekra och