Aftonbladet – 19 januari 1861, sida 3

i vär, såsom ett prejudikat, genom hvilken den kan få förevändning att afslå en så billig ansökan, hvilken troligtvis snart skall bli efterföljd af många andra. LITTERATURTIDNING. Innehåll: Mellins försök till en Svensk litteraturhistoria. — H. Bjurstens YTvå Flammor. — Litterära notiser. Lärobok I Svenska litteraturens historia. Ett försök af G. H. Mellin. Stockholm 1860. Pris 2 rdr rmt. (I, 234 sidd.) Författarens namn har redan trettiotvå år tillhört vår litteratur. Han vann år 1828 svenska akademiens mindre pris för ett poem: Erik XIV och hans son?. Sedan dess har hans penna varit mycket verksam, och frukterna deraf hafva i allmänhet mottagits med ett bifall, som stundom varit ganska utmärkande. Hans romantiserade berättelser, noveller, ur fäderneslandets historia lästes till en del med tjusning och skola länge bibehålla sig, äfven om de nu till en tid, liksom mycket annat godt, synas glömda. En ny, till tryck och papper bättre utstyrd och mera efter tidens smak lämpad samt till priset billig upplaga skulle säkerligen upplifva minnet af dessa berättelser, som, då de först framträdde i offentlighetens dager, förenade eget värde med nyhetens behag. Dessa alster af G. H. Mellins lätt flytande penna förvärfvade honom ett allmänt aktadt namn. De äro ock, enligt vår öfvertygelse, det bästa han frambragt. Hans romantiserade berättelser, äfven när de ej stodo på fosterländsk grund, lästes alltid med nöje. Han, försökte sig ock i romanen, men, om vi rätt minnas, afslutades ej detta försök. Af Johannes Fjällman? utkom aldrig mera än en del. Man såg G. H, Mellins namn under en del af 30och — jag tror — början af 40talet nästan årligen i spetsen för någon poetisk julkalender. Bland dessa äro ?Vinterblommor? mest kända, ty de voro länge en väntad och omtyckt nyhet till hvarje jul. De syntes. ock varit föreningspunkten och språkröret för: den tidens vittra författare, isynnerhet i hufvudstaden, då de i bunden eller obunden stil ville tala till allmänheten. G. H. Mellin öfvergaf sednare det romantiska området, för att beträda verklighetens. Han skref läroböcker i fäderneslandets politiska historia med den framgång att, om vi rätt minnas, mer än en upplaga blef nödvändig. Men detta oaktadt synes hans styrka just ligga i berättelsen, ty dessa läroböcker äro egentligen läseböcker, som väcka : Der sakna nemligen den, om vi så få säga, faintresse för fäderneslandets häfder: sta sammanträngda form, det inre sammanhang i förening med klarhet och reda, som erfordras i läroböcker, som skola fattas och bibehållas. äfven af minnet. De äro något för lösa, något, om vi få tala ut, för) ytliga och lättvigtiga. i ha här just råkat att beröra en brist hos Mellin, en brist, som framträder allt mer, -ju mera han skrider in på det område, som tager en ihärdig arbetsoch tankekraft i förening med en djup reflexionsförmåga i anspråk. Han synes ej vara någon tankrik,: skarpsinnig man, som med ansträngning fått arbeta sig upp till klarhet ur ett rikt, djupt och stridfullt själslif. . Derföre ser han ock sakerna något på.ytan, fäster sig företrädesvis vid yttre omständigheter, och när han berör det inre, så sker det mera flyktigt: utan att. med en skarp reflexion, ett träffande. omdöme, göra föremålet tillfyllest genomskinligt och klart. Denna brist förråder sig kanske ingenstädes så som i hans nyligen offentlizgjorda Litteraturhistoria,,. Då hvarje produkt af en fullbildad och fullmogen författares. penna måste vara. ett: organiskt helt, ett på förhand genomtänkt konstverk, så ha vi rätt att söka detta äfven i: en litteraturhistoria. Författaren synes ock här hafva i sitt hufvud utkastat de allmänna grunddragen, men äro de ock fullt tillfredsställande? I utförandet finnas hvarjehanda brister, som förråda den alltför snabba bennan, den saknade ihärdigheten och nog-: I , S grannheten, som ej lemna ifrån. sigsilt verk förr än det blifvit hvad det borde blifva Arbetet är något för lätt taget, hvilket älven här och hvar sträcker sig till stilen. 1 benägenheten att taga saken. företrädesvis på ytan, visar sig bristen på en skarpt och djupt träffande reflexion. Men denna brist ersättes stundom genom, som det synes, en lycklig instinkt. Vi vilja genom en närmare granskning söka bevisa våra påståenden. I det korta ?Försöket? säger förf., att han ansett sig. ?böra utgå från, den synpunkten, att framställningen af de störste. författares personligheter borde anses vigtigare än uppräknandet af deras skrifter.? Häri har fört: onekligen rätt, ehuru det i.:en svensk liiteraturhistoria visst ej är ovigtigt att få vcia hvadsen utmärkt eller. för sin tid mera bes tydande författare skrifvit. Men vigtigare än personen och blotta FT afhans skrifter är utan allt tvifvel litteraturen sjell under olika skiften af ett folks andliga utveckling. försöka sig : på denna bana, der så ringa ära blir att skörda, i min smak åtminstone: Ni är väl hård, tyckes mig, mot vår unge vägvisare eller mot vår Diogenes lanterna som RE KT RSNES AN ET a TS SR ag TR I den afspeglar big företrädesvis ernasosesn bn SARA