Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 3

på sin plan, som hon likväl inbillade sig att kammaren ä hade genomskådat eller ens: kunde genomskåda. Nå är du då ändtligen här! du stygga, motsträfviga barn!4 sade tanten, då Adelgunda med bhjertlig. rörelse omfamnade henne. Du har varit, bra nödbuden, ingenting hjelpte förr än jag måste påminna dig om mina 70 fyllda år, och att jag skulle spöka för dig som död, om du ej ville som lefvande se mig än en gång. Men ser du, jag är icke så skröplig som jag låtsade för att få dig hit. Gumman är sig ju lik som för fem år sedan, då hon uppvaktade sin nigce och guddotter. Och du — käraste Adelgunda, du är ju som vid femton års ålder, frisk och blomstrande som emtörnrosknopp! Ja tacka vill jag det goda landtlifvet! Det bibehåller fruntimren vid sina behag, men här smälta de bort genom det rysliga nattvaket och den cviga dånsen, som nu är värre än någonsin. I min tid dansade man för det skulle så vara, men nu är dansen en passion,:en vurm, och de se ut som spöken — alla dessa unga blekhostare, med läppar som krita och händer som handskskinn. Nej! tacka vill jag min Adelgunda! — och uppseende kommer du här att göra, det spår jag dig. En viss knsin, som du ej sett sedan ni voro barn, gör mig fyra gånger så många visiter som vanligt, och hans första fråga är alltid: När I kommer den sköna fogel Phoenix. som man i måste locka med allt hvad vår stad har herrligt, för att hon skall ur sin vackra jungirubur på Wetterns na strand? 14 Så här snackade den goda behågliga gumman, och Adelgunda bara neg, omfamnade och kysste henne och såg söt och vänlig ut, och nu kom äfven gubben, nyrakad, i vosig nattrock och grann utsirad rökeller nattmössa.