Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 3

Stockholmsbref till vännerna i landsorten. Mina vänner! . Godt nytt år allesammans, eller, då min önskan kanske kommer i sednaste laget, rättare sagdt, god fortsättning?, som Stockholmaren säger åt bekanta och obekanta, utan att förut bry sig om att taga notis om huruvida fortsättning är att önska eller icke. Hvad oss sjelfva beträffar, så hafva vi sannerligen icke något skäl att. önska god fortsättning, ty det nya året har härstädes börjat med en vinter, som är i ordets egentliga bemärkelse — näsvis, och åtskilliga snöfall, söm varit nära att begrafva oss, och hvilkas följder på våra välskötta gator ständigt hota oss med ett svårare fall och derpå följande verklig begrafning — allt detta som rättvis belöning för vårt gränslösa tålamod med en oordning, den man icke ens skulle låta passera i rosa, tror jag. Vi hotas nemligen af död och förderf både ofvanoch nedanifrån. Hafva vi lyckligt och väl hunnit knaggla oss fram öfver de oskottade trottoarerna, hvilka alla samteliga likna den skandinaviska halfön deruti att Kölen löper på midten af dem, och att det sedan bär af nedåt på ömse sidor, så hotas våra välvisa hufvuden sedan af. de ståtligaste laviner, hvilka ligga och blicka fram öfver taken; liksom fulla af skadefröjd öfver alla de olyckor, som de ämna tillställa vid ett instundande töväder. Medan nu de stackars fotgängarne roa sig med dessa hugnande utsigter, så få de åkande skutta backe upp och backe ned hela gatan utefter, och de arma hästarne blifva selbrutna och förderfvade genom; de häftiga ryckningarne. Man vet knappast om man skall gråta eller skratta åt dem, som, sitta 1 åkdonet, ty än fara de framstupa, än ryckas de baklänges, liksom om de sute i en slänggunga, och att de icke blifva sjösjuka är mer än märkvärdigt. Så står det för närvarande till med gatorna i vår sköna hufvudstad, och detta åse vi med vårt vanliga stoiska tålamod och tro ändå att vi ega den bästa styrelse i verlden. Visserligen höjer sig då och då en enstaka röst, som med en viss beskedlig undfallenhet talar om att en snöplog borde engageras i Mälarstadens tjenst — men som dess styrelse icke anser det förenligt med sin värdighet att plöja med andras kalfvar, så kommer väl det förslaget att blifva hvilande4, som det heter då man vill fuska bort någonting. Det finnes Ok en och annan, som talar om att litet sand på kölenst rygg skulle kunna hjelpa vandraren att hålla sig qvar deruppe — och jag tror till och med att olisen utsatt böter för den husvärd, som försummar att på detta sätt jemna vägen för sina medmenniskor — men ettdera finnes ingen sand, eller också tycker polismakten att man icke bör plåga de stackars husegarne alltför mycket nu, sedan man för icke längesedan pinat dem med folkräkningen. Det säkra är att min egen husvärd ännu icke brytt sig om att sanda sin trottoar, att poliskonstaplarna med filosofiskt lugn åsett hans försumlighet och att detta är händelsen litet hvarstädes. Det finns nemligen ett gammalt, godt och häfdvunnet bruk här hos oss — det bör ni, hvar och en i eder stad, också lägga ertill med, för att undvika onödigt besvär — man låter först en olycka inträffa, innan man söker förekomma anledningarne dertill. Innan en ängbåt sjunker, få allesammans gerna öfverlastas — innan någon oförsigtig pojke dränker sig, utsättes aldrig varningstaflan för ?svag is7, men så sitter den också qvar PM