Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 3

fligt att med temlig säkerhet afgöra, i hvad mån skalden lyckats framställa tankens och känslans Å högsta lyftning i den möjligast sköna form, som språket medgifv z Men för det absolut sköna, i musiken finnes ingen annan norm, än genklaängen från menniskäns inre. Det är icke det yttre sinnet, örat, som smekes af välljudet — detta är blott vehikeln — utan det är sjelfva. själen, som genom tonkonsten på ett mera direkt och lyckliggörande sätt, än något annat, erinras om sitt gudomli ursprung och om tillvaron af en sällare verl än denna. Att äfven tonkonsten ärunderkas förnuftets och känslans lagar, liksom all annan skön konst, torde emellertid kunna antagas såsom otvifvelaktigt; men af dessa lagar äro ännu så högst få spår upptäckta, att de kränpast kunna sägas utgöra några lagar och Gud vet om. de i denna af materien. öfyerväldigade tillvaro någonsin kunna upptäckas. Hvem har ännu, ens aflägset, lyckats uträkna den följd af toner, som bildar den skönaste melodi? Hvem har lyckats utröna den rytm, som bäst passar till en viss tonföljd, för att bäst uttrycka den känsla, som skall framställas. Detta, som dock torde vara det väsendtliga af musik, har hos verldens störste tonsättare så litet varit förnuftssak och så mycket omedelbar, himlasänd pra om några lagar alldeles icke kan blifva fråga. Det är blott i harmonien, der förnuftet har friare spelrum, som man hittills trott sig finna några bestämda, inre konseqvenser, som kunna kallas lagar. De föreskrifter, som i detta hänseende lemnades af det sistförflutna århundradets lärdaste musici, äro ännu till större delen gällande, samt innehålla utan tvifvel mycken sanning. Men äfven för dessa föreskrifter — hvilka till större delen härleda. sig. från en tid, då man af en skön konst var på väg att göra en vetenskap — har den häfdvunna vördnaden på sednare tider betydligt försvagats. Man har mer än en gång sett de snillrikaste kompositörer, till och med Haydn, Mozart och Beethoven m. fli, djerft sätta sig öfver deras åtföljande, utan att derföre något missljud uppkommit. Vi JR ej tala om de allranyaste, såsom. t. ex. Schumann och Wagner, hvilka, till föga fromma för den sköna konsten, ofta alldeles sätta sig öfver de fn harmoniska reglornas förbud, utan att derföre erbjuda något bättre i stället. Emellertid synes det som om harmoniläran dock stode Rh ett nytt utvecklingsstadium, till följd hvaraf de gamla reglorna i mer än ett hänseende torde få maka åt sig, Med dylika vetenskapliga systemer förhåller det sig a Så, att-de blott uttrycka den ståndpunkt af utveckling, på hvilken vetenskapen vid deras uppställande befinner sig, och hvilka då kunna vara af ganska stor nytta för att redå de föga omfattande menskliga begreppen — men som blifva va skadliga, om man envisas att förtfarande till alla delar göra dem gällande vid samma vetenskaps framåtskridande. Bästa beviset på att ingen ännu lyckats täcka de evigt sanna lagarna för det musikalis! sköna, torde ligga deruti, att sjelfva den sköna konstens. idkare i detta hänseende hysa och i alla tider hyst de mest himmelsvidt åtskilda åsigter. Det fanns en tid, Seb. Bachs och Hang närmaste lärjungars Period, då allmänheten uteslutande måste mest tycka om: fugor och strängt kontrapunkterade satser, och all annan musik af s. k. kännare förklarades värdelös. Af dessa utdömdes och hånades till en början Haydn på allt upptänkligt vis, då han först uppträdde med sina enkla, glada menuetter (den; tidens dansmusik), qvartetter och sinfonier, der icke sällan folkvisan utgjorde uppslaget. Äfven åt Mozarts operamusik tynkades länge på näsan af de gamle perukstockarne, hvilka ansågo den alltför sees Men den stora allmänheten med dess gros bon sens lät icke länge narra sig I häraf; den ville hafva glädje och bb. hjertat samt frågade föga efter de vetenskapliga teorierna. Nutiden har åt alla dessa store mästare villigt tillerkänt klassicitetens lager. Och mången har gjort det temligen exclusivt. Huru ofta ser man icke dem, som nu kalla sig för den klassiska musikens anhängare, föraktfullt nedskåda på Rossinis, Bellinis, Donizettis, Meyerbeers och Verdis tonskapelser, hvilka de i sin ordning finna lösliga. De åter, som företrädesvis hylla dessa, taga föga notis om den äldre musikens herrliga mästerverk. Andra deremot tro sig blott hos Beethoven eller Mendelssohn finna sina fordringar på musikaliskt snille tillfredsställda. I Slutligen komma de s. k. framtids-musici, som temligen sans facon bedöma allt, som hittills blifvit komponeradt, och sträfva efter att åt tonkonsten bryta en ny bana, fastän de ännu i all-mänhet hafva föga klart för sig, hvart de vilja. Det torde vara otvifvelaktigt att dessa skiljaktiga åsigter om det musikaliskt sköna äfven hos tonkonstens idkare ha sin grund i deras olika inre skaplynne och olika musikaliska un fostran. Den musik man oftast hör och till följd deraf bäst känner till är man re benöigen att sätta i främsta rummet. Musici, hos hvilka förståndet har öfverhanden; fästa sig mest vid den teoretiska och vetenskapliga musiken, samt fördjupa sig gerna i harmoniseringens mysterier. De mera känslige älska företrädesvis melodirikedom; de, Hos hvilka en liflig inbillningskraft är öfvervägande, föredraga det dra-matiska elementet m. m. d. Jå, hos samma individ kan vid olika sinnesstämning olika sorts musik i högre grad än annars anslå. Till och med hos särskilda nationaliteter gör sig deras olika allmänna skaplynne gällande vid njutningen af tonverldens alster. De romaniska folken älska mest det melodiskt-dramatiska elementet samt fråga föga efter de germaniska nationernas musikaliska produkter, af hvilka de sällan i någon högre grad anslås. . De sednare: åter anse i allmänhet de förras tonskapelser för haltlösa, sam, söka mera lyrisk innerlighet i melodien, livilken le gerna önska höra omgifven af en rik härmonisk väfnad: Om nwså är, att lagarne för det musikaliskt sköna ännu på långt när ej äro upptäckta, knappast anade; om nu så är; att det musikaliska omdömet har sin hufvudsakliga grund i menniskans inre skaplynne, hvilket omöjligt kan ändras genom någon yttre: påverkan, till följd hvaraf de musikaliska tyckena alltid måste blifva men gp olika; och om hvarje individ således har fullkomlig rättighet att mest njuta af-den musik; som mest motsvarar hans inre behof;: liksonr af hvarje annan himmelens: gåf-: ya — då frågas med skäl, hvem kan vara nog djerflatt säga: Jag ensam har funnit det verkligen musikaliskt sköna, och I alla andra; som tycken olika med mig, ären omusikaliska stackare, åt hvilka medlidandet är den mildaste känsla jag kan egna!? Huru kan i sådant fall någoiv recensent: eller kritiker;något kotterreler någon skola drista sig säga: Vi hafva uteslutande: domsrätt i musikaliskt hänseende; vårt omdöme är det enda som duger, och detta måste enlvar rätta sig efter, såvida han vill kallas