Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 3

nan var visst ej småaktig, och hade icke den. stockholmska vanliga hågen att vilja instufva alla från landet kommande i en viss form, särdeles hvad klädseln angår. Ehuru. vid 70 års ålder, hade hon för god smak att icke se, huruledes Adelgundas toadett just var den enda som; anstod henne. Hon kunde nemligen icke förmås att bära dessa mångbrokiga modetyger, utan klädde sig helst i mörka, dyrbara, veckrika kläder, som slöto sig tätt intill den smärta gestalten, eller i luftiga hvita eller fint enfärgade ;musliner, och utan alla andra småsaker än utmärkt vackra äkta perlor, en juvelbroche — några juvelnålar, och ett armband af sina föräldrars hår och med deras porträtter, omgifna. af blixtrande diamanter. Och detta futgjorde hela Adelgundas pynt. Man hade i Köpenhamn beundrat det enkla och ändå underbart i ögonen. fallande af denna klädsel, och den gamla tanten insåg att om man än icke var så fördomsfri i Stockholm, skulle dock allt klender komma från afunden, smaklösheten, eller dessa varelser som ej veta af mer änen form för det sköna. Grefvinnan lät henne således få vara alldeles oanfäktad i den vägen, något som Adelgunda verkligen darrat för. Men så mycket värre blef. det med visiter och presentationer. Gumman ville att hela verlden skulle se hennes Adelgunda, som hon så skrutit med, och nu blef ett kankande och ett kalasande, och den arma Adelgunda fick aldrig en enda stund mera än nätterna öfver för sig sjelf. Redan på fjerde dagen ångrade hon hela sin resa Ingenting lick hon se af det sköna Stockholm och dess vackra omgifningar. Det hette väl att hon med: gumman for ut och promenerade om förmiddagarne, men det skedde i en stor djup täekt vagn, och den ena gången till