Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 3

Blå porten, den andra till Carlberg, den tredje till Haga, men utan att Adelgunda visste stort mera om dessa ställen, sedan bon varit der, än förut genom barndomsvännen Dahlberg; ty den gamla damen. orkade ej promenera till fots, och Adelgunda var olldelet för god och för artig att säga hurti gerna hon gjort det. Dessutom kamide hon ej gå allena, ej heller med drottningens kammarherre och hennes kära kusin, som nu oftast utgjorde tredje personen: på dessa små, tråkiga utfärder. Kusinen var qviek — som: sagdt är, den gamla tanten var äfven slug — men — Adelgunda var dock slugare än båda, och ehuru fint de spelade sina kort, så förmärkte Adelsunda, van vid friarekrumbugter, dock ganska väl att en dylik var i farvattnet, och detta gjorde den annars tätt hygglige kusinens täta besök mindre angenäma. Vid presidentens och onkel Clas. Ulrichs: påpekningar var den stackars Adelgunda redan uppledsen, och hon började redan sueka, då genom den lilla näla gången den goda tanten kom, i puderskjorta och tofflor, och satte sig hos henne, och; talade så väl och så vackert om kusin Carl Edvard och hans .oändligen hyggliga syster; och när lå den goda gumman slutligen gick ock len verkligen bra ledsamme gubben i nattock och rökmössa Kom stultande genom salen och började berätta hvilket förträffigt hus, presidenten. hade redan i ordning huruledes. der endast fattades en vacker fru, för alt, maten inberäknad, allt skulle blifva innu bättre. Då — då blef Adelgunda allt bra nog matt och öfvergifven, men detta var ej nog, ännu hade Adelgunda: ett plåsoris, och det kanske det svåraste. (Förts. följer.)