Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 2

15St minimum at metallisk valuta hos rikets tänders bank, skall i allmänhet göra hvarje nnan åtgärd, för upprätthållande af det öreslagna minimum af metallisk valuta, obeöflig, än sådana, som i allt fall betingas f svenska bankens behof att uppehålla sin gen verksamhet. Den banken älagda förgtelse att förekomma, det den metalliska sån nedgår under nämnda minimum, är åledes ingalunda, såsom man skulle kunna öreställa ig, ett för bankens egen verksamet främmande åliggande. Att detta åliggande icke i allmänhet påallar någon utomordentlig åtgärd från banens sida, är nyss anmärkt... Om man också fser från det omedelbara sambandet: emelan bankrörelsens oundvikliga omfattning och n viss metallisk tillgång, så länge det lagiga betalningsmedlet. detaf beror, må man ikväl icke förneka det af all erfarenhet betyrkta förhållande, hvilket vid närmare unlersökning också finnes vara i sakens natur srundadt, att de omständigheter, hvilka unler vissa perioder vålla den metalliska vautans utgående ur landet alltför nära samnanhänga med de. allmänna vilkoren för roduktion och förbrukning, för atticke den netalliska strömmen vid en viss gräns brinvas i en omvänd riktning. Under ingen af le financielt kritiska perioder, som inträffat fter den sista realisationen, har riksbankens netalliska valuta nedgått till det minimum, ivarom är fråga, oaktadt riksbankens styelse egt jemförelsevis ganska inskränkta och först på sednare tider något vidgade utvägar sig medgifna, för att motverka eler förekomma en dylik händelse. I den mån landets handelsoch näringsverksamhet mtagit vidgade propörtioner ochlemna mångaldigade föremål för en, om ock till tryckta pris, alltid möjlig varu-export, måste närmandet till metalliska valutans ifrågavarande minimum befinnas mer och mer aflägsnadt. Emellertid och ehuru icke någon bankanstalt; vore: den än aldrig så mäktig, skulle förmå att tillintetgöra verkningarne af sådana, ett laud hemsökande ogynnsamma eller vidriga förhållanden, af Hvilka. metalliska valutansnedgående i allmänhet bestättmes, utgör likväl en ymnigare: tillgång -på lätt säljbora, allmänna räntebärande papper tvifvelsutan både lämpligaste. ochsäkraste medlet att upprätthåll8 den nödvändigt tillgången på metallisk valuta samt att tillika förmildra inflytandet af. inträffande rubbningar i landets affärsställning och rörliga kapital. Det är ock detta, som afses ned den af komiterade anvisade utväg, att för metalliska kassans upprätthållande; i månaf behof, försälja större eller mindre del af sådana svenska bankens grundfondssäkerheter, som skola utgöras-af räntebärande. obligationer. Emellan alla länder med nutidens :utvecklade industriela verksamhet intaga de allmänna räntebärande papperen ett mer och mer framstående: rum såsonvliqvidationsmedel vid sidan af den metalliska valutan, hvilken, äfven med. de rika tillgångar, som sednare tider blifvit funna, likväl icke hunnit tillväxa ijemnbredd med näringsverksamhetens utveckling. För att under alla händelser allmänhetens säkerhet och derjenmite med bankverksamhetens eget intresse förbinda det maktpåliggande förvaltningsbestyret att kunna inom vissa gränser minska grundfondssäkerheterna, hafva kömiterade dervid fästat det vilkor, att bankens öfver metallisk valuta i allmänhet medgifna sedelatgifningsrätt skall vara beroende af och lämpas efter de förändringar, hvilka kunna ega rum i beloppet af de allmänna räntebärande papper, hvilka skola utgöra en del af bankens grundfondssäkerheter. Angående förmånsrätt för innehafoarne af bankens sedlar. 4 En grundsats, som, ehuru förut ej i lagstiftningen antagen, likväl på det närmaste sammanhänger med den medgifna sedelutgifningsrätten, den nemligen, att bankens grundfondssäkerheter i främsta rummet skola gå till gäldande af bankens utelöpande sedar, ha komiterade funnit af förhållandena både påkallad och fullt rättfärdigad. Bankernas sedelutgifningsrätt, då tvångskurs icke är sedlarne tillagd, innebär väl icke någon juridisk förpligtelse för allmänheten att iliqvid emottaga dessa sedlar, men i sjelfva verket gifves dock icke för den enskilde aftalets allmänna frihet att underkänna eller godkänna detta betalningsmedel, såsom förhållandet är med enskildes skuldförbindelser. De sociala vanorna och behofven utöfva härvid sitt inflytande på den enskildes vilja, föga mindre mäktigt, än om de stöd: des på ett uttryckligt lagbud. Detär också i grunden derföre, som lagstiftningen begränsar och kontrollerar bankernas sedelutgifningsrätt, under det de enskilda skuldförskrifningarne icke hafva någon annan begränsning än som betingas af det förtroene deråt egnas. Men om detta icke kan förnekas, så framstår ock sjelfmant rättmätigheten af allmänhetens anspråk, att i lagstiftningen finna skydd emot förluster, för hvilka det icke beror Z densamma att värja sig; och såsom sådant skydd kan och bör, komiterades tanke, lagstiftningen uppställa den regel, att en banks grundfondssäkerheter i främsta rummet skola användas tillinfriande af bankens sedlar. Härigenom gifves väl sedelinnehafvaren en viss förmånsrätt framför bankens öfriga borgenärer; och emot denna förmånsrätt uppreser sig den juridiska doktrinen, som foren stor matierialist, god och beskedlig, hederlig och redlig; välgörande och gifmild, men nästan allt af vana och till följd af bortgångna förfäders exempel. Grefvinnan var en äkta aristokrat i ordets heia beTr Ro bm VN Nat un ollus. TE ERIRNA äl