Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 2

en stor matierialist, god och beskedlig, hederlig och redlig; välgörande och gifmild, men nästan allt af vana och till följd af bortgångna förfäders exempel. Grefvinnan var en äkta aristokrat i ordets heia bemärkelse; som endast satte värde v hög börd, rikedom och anseende, när allt detta uppbars af inre förtjenster; bildning och vetande. Grefven åter var en oäkta aristokrat, och som sådan högfärdig, andryg,: stoltserande på sin gamla familj och dess slägtförbindelser, :både nu och i fordna tider, samt genomträngd af den skefva öfvertygelsen, att han kunde handla huru han behagade, väl eller illa, efter han var en så förnäm man, hvarefnot hans maka åter tänkte: jag måste, jag kan ej göra annat än det rätta, efter jag står på en så hög ståndpunkt. Ataoch dricka var gubbens första ändamål i lifvet numera. Deremot hade han mycket besvär med att gifta bort alla sina anhöriga, deri han likväl sällan lyckades, enär han vid dessa sammansättningar sällan rådfrågade annat än sin egen förnöjelse af att få ett nytt hus, och således än en dinår, än en Ssupt, utom de vaniga; ty för dessa sköna bortbjudningar lefde han för det mesta, och den lilla nesativa förtjensten måste man gifva den stackars gubben, att huru fet och läcker ;n anrättning Var, så smakade den honom cke hälften så väl allena, som när den ryddades af gammalt godt skämt, bland ramla goda vänner, alla likväl af samma skrot och korn som han sjelf. Han inbilade sig vara en stor bjesse i olitiken, äste aldrig något Aftonblad, och begrep således aldri inerva, men höll med i sodt och ondt och sade alltid: Vi aristorater. Tidtals hade han, likasom alla vaga, inskränkta personer, uteslutande