Aftonbladet – 14 januari 1861, sida 2

ord, är det allt detta, som drager mig till henne? Ja, i början Bbidrogo de mycket, det nekar jag icke, de gåfvo henne en ännu större gloria i mina vid ehe så vana ögon. Men nu! hvart hafva de väl tagit vägen, alla dessa Adelgundas yttre fördelar? . De hafva bleknat för hennes egna personliga behag — inre och yttre. Och nu känner jag på mig, att jag skulle vara outsägligt lycklig äfven om hon vore fattig och ändå räckte mig. sin hand, ville stödja sig mot mig hela lifvet igenom. . Nöjd med mig, såsor min farbroder nu är, blir jag säkert hans enda arftagare, och ehuru hans förmögenhet på intet sätt kan kallas stor, kunde den dock med omtanka och med arbetshåg i tjensten på min sida räcka till måttliga fordringar, nu då jag är i stånd inse att lyckan äfven med: dylika låter sig förena! Fordom var det blott siffertalet af riksdalerna, som utgjorde graderna på min lyckas termometer... O! huru skönt smakar ej denna nya tro!l4 Så der tänkte Ernst, men straxt bredvid stod ett spöke — och äfven detta var — herrligt och såg ut som den af Ernst beundrade Theodor. Val tusen sånger sade han till sig sjelf: Huru ban jag väl dåra mig med en tanke, som lifnär ett redan i sin födelse qväfdt hopp! Ack de passa så väl — ja alldeles för väl — för hvarandra ! Veckan framflöt emellertid, och ett visitkort var det enda som Ernst en gång lemnat i det grefliga Stenborgska huset, till hvilket man nu skall vända alla sina blickar. Adelgunda blef emottagen med öppna armar af det gamla paret, dessa ännu qvarlefvande lemningar at en tid som alldeles gått i qvaf. Grefvinnan var Adelgundas tant, syster till hennes bortgångna moder,,