Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 3

Svenska vitterhetens historia gjorde med U. W. Rudas förtidiga bortgång, enligt vär öfvertygelse, en känbar förlust. Vi tala ej ensamt om hans en tysk reseandes etröfverier på svenska Parnassen, ej ens om hans cxposition af Marlows Faust, vi se pådet hela i hans verksamhet, hans grundliga insigt så i antikens som i den nyare tidens vitterhet, hans natur, hans lediga, lätta framställningssätt, och kunna deraf draga behöriga slutsatser. Han ämnade söka akademisk lärareplats under Atterbom och skulle otvifvelaktigt begagnat sin ställning, sin tid, sina krafter, till författandet uf en a!lmänt läsbar, pålitlig och omtyckt svensk vitterhetens historia. Som ett af de bästa oeh mest genomförda specialverk i vår litteratur böra vi särskildt uämna 1:a del. af Wieselgrens 4Bv:s sköna itteraturX, 2:a uppl., emedan den innehåller kyrkans sköna Jäterature, och torde vara det yppersta, som Wieselgren skrifvit. Lägga vi till de bidrag till vår litteraturristoria, som vi i det föregående berört, Hammarskölds Det filosofiska Studium 1 Sverge, det enda i sitt slag, en ne af Lenströms ?Konsttheoriernas historia, Järtas utmärkta bidrag till CSverges laghistoria, forlsatt af Posse i hans förtjenstulla Svenska lagstiftningens historia, så räfva vi nämnt det hufvadsakliga vi känna i den kunskepsart, vi företagit oss att påjeka som ett af nationens vigtigaste väckelsemedel till nyvaknad -nationalkänsla. I de lärda samfundens, ej minst i svenska kademiens handlingar, finnes dessutom en ngd ofta mästerliga teckningar så af skalder som vetenskapsmän, som der ställas i behörigt ljus. CBiografiskt lexikon är ock i detta fall ej utan förtjenst och vigt. . Materialier ega vi således till en litteraturhistoria, när en , behörigt utrustad man slår fram, för att på grund afdem och egna sjelfständiga källstudier gifva Oss hvad vi länge väntat och så väl behöfva. Men jag upprepar det här: egavi ett enda hela eller en större del af vår litteratur omfattande utförligare försök alt teckna vår andeliga utveckling, ett försök, säger jag, som är fullt jemförligt med utlandets yppersta? Vi tveka ej att påslå, att kännarens svar otvifvelaktigt måste blifva ett bestämdt: Nej!