Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 3

uci SVln YCWCUSKapSTLal HMM UCI Stallas I behörigt ljus. Biografiskt lexikon är ock i I detta fall ej utan förtjenst och vigt. Materialier ega vi således till en litteraturhistoria, när en , behörigt utrustad man står fram, för att på grund afdem och egna dsjelfständiga källstudier gifva Oss hvad vi Jlänge väntat och så väl behöfva. Men jag upprepar det här: egavi ett enda hela eller en större del af vår litteratur omfattande utförligare försök alt teckna vår dJandeliga utveckling, ett försök, säger jag, som är fullt jemförligt med utlandets yppersta? Vi tveka ej att påslå, att kännarens svar otvifvelaktigt måste blifva ett bestämdt: Nej! Trå flammor. Roman af Herman Bjurster. (Stockholm J. J. Flodin 1860.) Från det sublima vill det löjliga är blott ett steg. Det är en allmän regel i de större utländska litterära bladen, liksom det äfven faller naturligast, att man epgnar en längre betraktelse åt en god än åt en dålig bok. En detaljerad, om också i det hela tadlande kritik visar dock, att boken är värd en tornering, då deremot jen kort höflig komplimang ej sällan betecknar ett arbete, som man öfverandtvardar åt glömskan. Om nu emellertid läsaren från denna kritiks längd skulle sluta till den Bjurstenska romanens förträfflighet skulle ett temligen falskt resultat uppkomma. Vi måste bedja honom att, istället att mäta recensiorens längd, läsa igenom densamma, då han ve skall fatta anledningen till dess utförighet. Romanen är våra dagars naturligaste vittra uttrycksform. Ide husliga kretsar, der den rörer sig med frihet, kan den sprida ljus öfver dess mänga skenbara obetydligheter; som dock kunna innehålla djup poesi. Det är icke stora halsbrytande händelser vi fordra af vår tids romaner, icke ens företrädesvis ovanliga och heroiska karakterer. Vi fordra noatursanning och enkelhet i utvecklingen af karaktererna — bekanta karakterer, men som under hvardagslifvets yta gömma lifvets finaste och sannaste poesi — och denna utveckling förenad med en idealisering, som står lika långt ifrån osann karaktersteckning som från daguerreotypisk själlöshet. Här framträder för oss klart den stora öfvervigt som den engelska romanen har öfver den franska. Den sistnämnda söker att ersätta den fina poetiska uppfattningen af Ifvets inre sidor genom uppskrufvade situationer, genom händelser, som spänna intresset, ofta trots eller kanske till och med just genom sin onaturlighet. De åstadkomma en Sspänningg d. v. s, bringa läsaren derhän att icke intressera sig för den ande, som lefver och rörer sig, som lider och handlar i boken, utan att i stället sitta som på nålar, för att få se, huru en pikant situation skall slå öfver i en annan ännu pikantare, till dess man slutligen för dessa pikanteriers skull gerna ger karaktersteckningen på båten, och dermed är man inne på den förderfligaste och osannaste riktning. som är riktigt egnad att skämma, neddraga och förvilla skönhetssinnet. Men ursäkta migt — hör jag någon falla mig i talet — ,jag läser romaner för alt roa mig. Dessa spännande situationer roa och intressera mig, de ge mig hvad ja My P oo. djag söker och behöfver, mera fordrar jag icke, någonting annat bryr jag mig allsicke om!; Ganska riktigt, min bäste herre eller min sköna obekanta! Er invändning är fullkomligt på sin plats. Ni finner nöje deri, det kan jag ieke disputera emot. Men först och främst kan det vara värdt att tänka en smula på, hurudant det nöjet är, om det i ringaste mån kan kallas ett sannt och förädlande nöje. Kejsar Domitianus fann alldeles samma nöje, samma Sspänning4 genom att rycka vingar af flugor och se huru de pinades; Nero fann det genom att experimentera på samma sätt med menniskor. Den, som i romanen icke söker någonting annat än det pikanta och spännande, har icke någon id om att söka något skönt och sannt, att söka den njutning, som ett konstverk kan gifva. Och för det andra ber jag min värda interlokutör betänka en sak: hvad konsten och skönlitteraturen har till uppgift, det är att låta menniskoanden, genom äskådandet af det sköna, sjelf förädlas, omformas, lyftas till skönhet. Dertill har romanen ypperliga medel i den sanna skildringen af menskliga karakterer, i deras styrka så väl som i deras svaghet — om blott deras färger bryta sig i det evigt skönas ljus, d. v. s. om de blott afspeglas uti en diktaresjäl, som framställer dem så rent som det är densamma möjligt, sedan den gripit verket an med föresats att underordna sin personlighet under framställningen af det sköna. Ty den poetiske författaren, romandiktaren så väl som skalden, måste först och främst ufiderordna sin personlighet under dethan vill framställa. Han måste bringe med till sitt arbete ett sedligt medvetande, medvetandet, att hvad han vill framställa icke är en hos honom varande tillfällig, kanske oskön riktning; utan att det är ett arn af håns inre, renadt i det ljus, som rån skönhetens egen sfer alltid faller in uti den verkli; skaldesjälen och låter horom se, huruvida det, som han skapat, blott är osanna fantomer eller äkta barn -f den gudaborna fantasien. Diktarens arbete är att framställa enheten af id, karakter och situation. Först måste idn vara upprunnen hos honom. : Dernäst.