Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 3

tiotal. Runda tal kunna i handel m. m. vara på sin plats, om man så önskar, men duga ej att godtyckligt använda i en historisk lärobok. Så börjas Reformationsperic; den? med 1500. Hvarföre det? Vanligtvis ,;räknas den från 1523, då Gustaf Wasa uppjsleg på tronen. Sijernhjelmska perioden börijas 1640. Orsaken? Man brukar beteckna är 1632 som dess utgångspunkt. Dalinski i tidehvarfret, som rätteligen börjar 17 i Dalin uppträdde med den Svenske An i börjor hos Bjursten ej förr än 1740. i före det? Ja, till och med Kellgrensk i hvarfvet får ej taga sin början 177 tidens smak och omdömen beherr Stockholms-Postent uppträdde, ut skall nödvändigt för det runda talets begynna — 1780. Eget nog låter förf. ej rya skolans? tid börja 1810, som kunnat ha något skäl för sig, emedan då sågo Polyfem och Phosphoros dagen, utan 1809, Sverges yngsta litteratur? börjar ock med W. v. Braun, B. E. Malmström, C. W. Böttiger, m.fl. Hvarföre denna ohistoriska ovdning? Jo, emedan författaren sjelf tycker mera om? de två första än den sistnämnde. Hvarföre ej Tföljdriktiet tillämpa samma grundsats för hela vår ilteroturifistörier då ynglingarne kunde få lära sig huru en historia rätteligen bör ordnas och skrifvas? Böttiger uppträdde 1830, v. Braun vid eller efter medlet af 30-talet, och Malmström vid dess slut. Dessa tre räknas emellertid till vår yngsta litteraturt (Kap. 8), då deremot Fredrika Bremer, 6 ofia Knorring och Emilie Carlen, af hvilka den förstnämnda uppträdde 1828, ehuru hon föret med 30-talet började blifva rätt allmänt känd och värderad, de andra två sednare under loppet af 30-talet, räknas till de jemförelsevis äldre (Kap. 7). Vi borde här sluta vår öfversigt af de litteratureller vitterhets-historier, som om-1 fatta hela den historiska utvecklingen, med några ord om den sista, om G. H. Mellins så kallade Försök till Lärobok m. m.; men då vi ämna egna den en särskild granskning, vilja vi blott nämna, att den egentlisen är en Läseeller kortare Handbokför den bildade allmänheten (och som sådan har den sina förtjenster) och ej, enligt vårt begrepp, en lärobok. Låtom oss öfvergå till våra specialverk. De utförligare äro högst få, men af en i flera hänseenden utmärkt beskaffenhet. Här möter oss inom den sköna litteraturen först en man, som, lika rikt utrustad af naturen som kunskapsrik genom eget arbele, var den ende, som hittills hos oss synts ämnad att blifva en litteraturhistoriker fullt jemförlig med utlandets yppersta. Vi mena naturligtvis J. E. Rydqvist. Man läse hans Framfarna dagars vittra idrotter, litteraturtidningen Heimdallt (1828—32), den bästa vi egt, och slutligen den lika lärda som skarpsinniga undersökningen om Nordens äldsta skådespel, och man skall erkänna riktigheten af min uppgift. En god och lämplig stils alla förtjenster, kritiskt skarpsinne oeh lärdom tyckas här ingått en hos oss, på litteraturhistoriens område, sällsynt förening. Atlterboms Svenska Siare och Skalder är det utförligaste vi i denna väg ega. Dett specialverk är ur bokhandeln utgånget; ett bevis att det besitter egenskaper, som draga läsaren till sig och i viss mån tillfredsställa honom. Man kan svårligen läsa ett arbete, som förråder ett varmare hjerta för den sak, som han behandlar, och för det land, för hvilke han skrifver. Men planen för det hela synes ifrån början ej rätt klart fattad och begränsad. Den förändras synbarligen under Tfortgången af arbetet. Det är som om författaren öfverväldigats deraf och ej rätt beherrskat materialierna. Derföre synes det hela något planlöst, något oordnadt. En ny skicklig redaktion deraf könde till en god del afhjel a bristerna. Man märker ock någon öfverdrift i beröm, något i omdömet ej rätt slående. Det kom sig ai Atterboms natur. Der han såg något godt. der var för honom idel ljus. Vi hafva ej heller kunnat rätt förlika oss med hans framställningssätt, bans stil. Den synes oss för litet enkel, saknande denna osökta klarhet, detta osökta behag, detta nästan uddiga i uttrycket, som en rätt harmoniskt bildad svensk författare merendels förråder. Atterbom synes ha arbetat för mycket, när han skref, så vers som prosa; han ville vara tankerik, djupsinnig, konstfall. Deraf det sökta, det stundom dunkla, det någon gång alltför luftiga och tunga, som man spårar i hans skrifter. Det strider mot svenskans, ja! svenska språkets, natur. Vi älska det klara, det rotfasta, nästan handgripliga, hvad Tegnår kallade en bit Xgranit, midt i poesien. Vår periodbyggnad är ej invecklad och konstfull, den är kort, enkel, klar och i sitt uttryck träffande. Atterboms tankar; kommo ej heller fram med den friska fart, som Vi älska, och som är det anborna,!n okonstlade svenska snillets. Hans hjerta varin svenskt, men hans bildning synes företrädesvis varit tysk. Han blir derföre, enligt vårlte öfvertygelse, aldrig fullt nationell, i den be-! 9: märkelse som en Tegner, en: Geijer. Vila kunna nog ändå älska honom och erkänna ja hans förtjenster. ia Det sista specialverk vi erhållit i vår litPp teraturhistoria är ännu ej fullbordadt. Detjm är Bidrag till Sverges litteraturhistoria afisC And. Fyxell. Att vi från dennajhand skulle j 8! erhålla något af vigt, något alltid till viss)SSrad utmärkt, kunde man förstå. Men innan; sc det hela är i våra händer, vilja vi ej derom i dt fälla något bestämdt omdöme. Språkets, a uttryckets och Sdispositionens förträfflighet li; kunna vi ändå alltid erkänna. Skulle vi nuj i förbigående tillåta oss en anmärkning, så re sällde den en framskymtande förutfattad!fr mening, någon ensidighet, ett hutvudsyfte d att skipa rättvisa, der det nu mera näppe-j MI i va RA EES