Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 3

THANTE Lira BUR fo BIMLTGOTUCD Lotto vu lar. Det var ock en snabbskrifvare af första sorten, med jernflit, hvaraf han med rätta kunde berömma sig. Han gjorde si dessutom känd för sitt slarf, sin litterärc otillförlitlighet, och skadade dervid sitt lit:erära anseende. a Hvarifrån denne litteraturhistoriker, son jemnt fanns vid sitt skrifbord, fick alla de rikhaltiga uppgifter, som hans större litteraturhistoria innehåller, har jag aldrig för stått. Oden hade tvenne korpar, Hugin och Munin, som betjenade honom när han sof.: Lenström syntes aldrig sofvande ceh några bevingade tjensteandar syntes ej heller hos aonom. Hans mindre litteraturhistoria, som ser alltför registerlik och torr ut, för att sunna blifva en lärobok, hade det missödet utt straxt efter sin framkomst i offentligheens dager blifva skoningslöst affärdad af en yngre medtäflare, H. Bjursten, som sjelf sort derefter utgaf en underhaltig och starivig lärobok i samma fack. Lenströms Svenska poesiens historigt har sina förtjenster, som ej får förnekas. jag menar ej blott hvad deri ej var hans eget — ty det bästa är hemtat från de ypversta pennor i litterära tidningar och tidskrifter, hvilket man med nöje här ser sammanfördt — utan äfven hvad deri är af nonom sjelf genomtänkt och utfördt. Man ser här en man, som har mer än hans fö:egångare vidgade teoretiska studier inom sonstens område och allsidigare reflexionsörmåga. Han vet ock att gruppera likarade saker så, att man (i den Milla tcÖfversigten på nära 100 sidor) får åskådligt ramför sig de olika diktarterna och deras målsmän, skalderna, för hvarje period. Denna lilla CÖfversigt är ännu en af de bästa smärre vi ega i den vägen. Vv. Vi vilja äfven med några ord omnämna de mindre utförliga försök, som behandlat vår vitterhets eller litteraturs historia i dess helhet. Assar Lindeblads Syvenska sången, som slutar, om vi rätt minnas, vid begynnelsen af Stjernhjelms tid, är skrifven i en poetisk blomstrande och behagfull stil och synes, utan anspråk på den grundlige forskarens förljenst, beräknad för en bildad åhörarekrets, för hvilken den ock i form af föreläsningar föredrogs. J. MM. Winges ?Idun ; Svenska skaldeprof med estetisk och historisk inledning, för skolungdomens bildning, utg. år 1835, är än i dag för sitt ändamål ett ganska utmärkt arbete, gjordt med omsorg, smak och en stilistisk förmåga, som vi tillönskå en hvar, som åsyftar att på en gång väcka ungdomens intresse och undervisa. Vi vilja ej tala om skaldeprofven, som äro väl valda och ordnade, icke heller om de för nybörjaren och den mindre kunnige lämpliga, om ock knapphändiga, förklaringarna öfver det sköna i dikten och om; dess arter, om versläran, om den korta öfversigten af den allmänna poesiens historia, ej ens om det förträffliga företalet (sid. JII—XID), lika väl tänkt som skrifvet — nej! wi vilja iga elt ord om den utförligare CSve skaldekonstens (och språkets) histori som återfinnes sid. 40—127. I alla afs enden väl genomförd efter den plan förf. för sig utkastat, är det ännu det bästa vi för skolan ega. Han slutade dock tyvärr! vid den Kellgrenska perioden, ty sedermera finnes blott namn på författarne och deras hufvudsakliga skrifter. Hade vi en! lärobok i svenska litteraturens historia så noggrannt och väl genomförd ända till våra dagar och åtföljd af en derefter lämpad svensk antologi, eller ett lämpligt urval af det yppersta vi från olika tider ega på både vers och prosa, så kunde vi vara ganska belåtna. Att Winge ännu är ganska brukbar ser man äfven af H. Bjurstens sednare försök i sv. litt. hist., ty den sistnämnde synes der kaft mycken, nästan för mycken, hjelp af Winge. Men hvad som hos W. var klart. bestämdt, har hos B. stundom blifvit något oklart, svälvande. Vi klandra ej att man begagnar en företrädares ord och meningar, när man ännu ej sjelf är mäktig i saken eller tror sig kunna uttrycka sig bättre, vi klandra blott, att man förfuskar och bortslarfvar hvad man tagit, så att det blir ämre än det var. Huru: en fullt tjenlig och i alla afseenden ypperlig Svenska språkets och lita.! raturens historia ser ut i eatkast, det kunna fs vi lära vid en blick på vår allmänt kända! historieskrifvares, Anders Fryxells, kortafi öfversigt af nämnde historia, i Bihangtl (sid. 119—148) till hans Svensk språk-s lära St. 1857, uppl 11. Den synes ossic vära ett litet, mästerstycke. Ämnets ända-s målsenliga fördelning, som äfven för ögati, ög 1 k ger bestämda hållmingsoch utgångspunkfer, så tjenliga i en Tärobok, är här före-4 nad med en klarhet, en enkelhet, en bestämdhet i tanken och dess uttryck, somålt synas mig röja en man, som skulle bättre än någon, om tiden medgåfve, kunna gifva skolan cen länge förgäfves väntad god lärobok. Den politiska historieskrifvaren skulle ock då kunna sommankunippa folkets andliga utveeklingshistoria, dess litteratur, med: statens och tidens på det sätt jag förut antydt. Hr Fryxell har så ock gjort i det specialverk, Bidrag ul Sveriges litteraturhistoria, som börjat utgitvas under årets lopp och; ämu ej fullbordats. — — i Emeilertid skulle jag vilja råda de skollärare, som fått undervisning i svenska språ-! ket och litteraturen under sin vård, attsom:;e grundläggning för insigti den sednare, tills! man får något bättre; begagna Fryxells korta — öfversigt, men dertil i Melins nyligen utkomna så kallade ?Lärobok? sök den behöfliga fvyllnaden för kännedomen af