Aftonbladet – 12 januari 1861, sida 3

ul Nvad Srad utlandet far olvervagande: nakt med hans lands litteratur och litteraörer. Endast så blir hans arbete ett natiovalverk, hvarigenom nationen kommer till medvetande om hvad den varit, hvad den ir och hvad den bör blifva. Sanningens Jppna, redbara språk är här — såsom alltid och i allt — det enda värdiga och i god nening fruktbärande. Vi hafva visserligen redan från både älIre och sednare tider smärre öfversigter at vår litteratur och mer eller mindre för sin id förtjenstfulla bidrag dertill både på latin ;eh svenska, men dessa voro af den beskaffenhet, att man med rätta kan tillerkänna LL. Hammarsköld förtjensten att ha brntit vanan, då han gaf Oss sin Svenska Vilteretens Historia.? Eget är, att den sednare ipplagan deraf, med fosterlandsvännens och xännarens omsorg utgifven och förbättrad ci Sonden, är kanske det mest brukbara vi ege. ingen efterföljare har hittills gjort den ö! verflödig. Detta visar, att den har en verkiig förtjenst, hvad man än må anmärka mot Hammarskölds bristfälliga, ojemna och stundom hårda stil, och mot den kända ensidigneten eller inskränktheten i hans omdömen. Att utgifva en ny upplaga af detta arbete med en efter samma plan af annan hend atarbetad fortsättning från och med den be2zynmnande brytningstiden 1809, hvarom lär varit fråga, tror jag dock ej vara tjenligt. Jag tviflar nämligen på alt någon enda af de säkerligen få, som i vårt land känna sig kallade och vuxna ett så stort nationelt förejag som att skrifva sitt folks andeliga utvecklingshistoria, vare sig i dess helhet eller inom vissa bestämda och på visst sätt alslutade tidpunkter, skulle vilja åtaga sig den otacksamma mödan att fortsätta Hammarsköld med bibehållande af hans plan. Litteraturhistorien har sedan hans tid så grundligt, så omfattande, så mästerligt, behandlats hos skiljda folk, att hvarje kännare måste inse, att den ej mera kan och bör så behandlas som af Hammarsköld. Man märker på den sednares arbete, att det är näta nog det första i sin väg inom det folkets litteratur. Detl har ej föregåtts af nödiga specialverk, ej af en kritisk undersökning, som haft till föremål dels bestämmandet af de särskilda tidpunkter, hvarifrån hvarje nytt tidehvarf kan och bör räknas, dels huru detta tidehvarf skall benämnas; om utgångspunkten skall vara en person, som så mäktigt ingripit i sitt folks utveckling, att hans åskådningsoch tänkesätt beherrskat tidehvarfvet, eller om det var en stor politisk tilldragelse, som väckte nytt lif, hvarur den nya riktningen i litteraturen småningom utgick. Det troliga är, att det är ingendera en samt. Personer och händelser stå i ett så innerligt vexelförhållande till hvarandra, att de ej kunna rätt tecknas, om de ej ur denna synpunkt af ömsesidig inverkan behandlas. Man måste se på statslifvet i sinf: helhet, om man rätt vill teckna et folks historia. Den politiska historien kan derföre lika litet umbära den andliga kulturhistorien för den tid, den tecknar, som kulturhistorien kan umbära den politiska. Det är ingenting nytt, men man tyckes nu mera än någonsin inse denna vigtiga sanning och derefter rätta gin forskning, sin teckning. Det är ock derföre af vigt för ett folk, som redan eger en med förkärlek och grundlighet behandlad politisk historia, att det äfven får en lika grundligt genomforskad och utarbetad litteraturhistoria. Förr än detta skett, kan det ej rätt känna och förstå sig sjelft. En tillstymmelse till denna slags uppfattning af vår litteratur eller här rättare wvitterhet och dess historia märker man väl hos Hammarrköld, men det är blott en tillstymmelse. Deraf följer att hvarken litteraturen eller dess målsmän, författarne, blifva rätt framstående, få tillräcklig betydelse och klarhet. De se till en viss grad saftoch färglösa ut och sakna lif. Detta är, enligt vår öfvertygelse, en af Hammarskölds hufvudsakliga brister. Att han uteslutande fästat sig vid personerna, visar sig äfven deri, att han satt vissa personer i me för särskilda tidehvarf, Nått dem gifva tidehvarfven sitt namn. Så ha vi fått det Stjernhjelmska, det Dalinska, det Kellgrenska, det Leopoldska tidehvarfvet, och flera författare hafva sedan, utan kritisk granskning af grunden derför: och dess behörighet, följt hans föredöme. Hvad vi derföre först behöfva, är just en dylik grundlig undersökning, hvilket äfven visar sigderaf, att, såsom viskola få se, man ännu alltjemt står vacklande just vid såväl benämningen af tidehvarfven som vid den tid, från hvilken de rätteligen anses böra bestämmas. Ja! en författare, den siste, G. H. Mellin, menar till och med, att de, såsom det heter, naturligtvis icke med bestämda årtal kunna skiljas ifrån hvarandra, ehuru hvart och ett har något eget, i som utmärker dess riktning och lynne. Ii Hvad detta egna är får man ej rätt veta. På denna lösa grund skrider han emellertid sedan raskt och beqvämt fram, hvaraf frukten bland annat blir att han, liksom en och aman föregångare, ej synes veta, till hvilket tidehvarf åtskilliga författare skola höra, och att nödvändiga årtal hos honom ; utelemnas. Och denna hans bok kallas likväl Lärobok, en grundläggning för kän4 nedom af fäderneslandets litteratur och dess 1 historia! Man vet att dylika böcker företrädesvis fordra noggrannhet, bestämdhet s och klarhet, så i gruppermg som i särskilda; gifter och omdömen. rån Hammarsköld vilja vi äfvergå till I hans boöksynte, lärde eiterföljare, Wieselgren, 1 Sveriges sköna Litteratur i 1—5 är det vigtgaste, utförligaste, men e och det otillförlitligaste vi ega. Vi ejheller -eäga så mycket. derom, ty det är sej så oodt att reda sio i ett sådant KANE pe RON FSS PRB RT ös ER I bt ohd Pite