Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 3

Småblad till Kulturhistorien. AF ORVAR ODD. I. rinolinens anor. (Forts. från gårdagsbl.) Det måste medges, ått liksom vertugadinerna på sin tid gingo slutligen till öfverdrift, så inträffade enahanda förhållande äfven med styfkjortlarna, och i ännu högre grad. De vidlyftigaste vertugadiner historien känner, öfverskredo dock icke måttet af 7—8 alnar, till en panier åtgingo med lätthet 15, ända till 20. Det bör för öfrigt här nämnas, att äfven det manliga könet smittades af styfkjolsmoden, och att det en lång tid var ytterst tcomme il faut bland herrar af verld, att applicera en liten fiskbensställning under rocken, för att få dess vida skört att stå ut med en behörig yfvighet och bilda en arkitektonisk afsats rundtomkring lifvet; man finner denna egendomlighet i den vanliga kostymen bl. a. ofta med bjerthet angifven hos Hogarths klassiska figurer. Till slut gick det så långt, att en ädel dam endast med största möda kunde komma in i sin vagn och att tvenne fruntimmer i bredd upptogo hela vidden af en gata. I Paris väcktes en dag ett odödligt löje af en händelse med tvenne styfkjortlar, hvilka passerade bredvid hvarandra fram sin väg och fullkomligt spärrade den allmänna passagen. En sjöman, som mötte dem; och omöjligt såg sigi stånd att komma emellan dem, fick en id; han tog några språngs ansats och hoppade med en förtjusande vighet öfver kjortlarna, det vill säga genom det mellanrum;, söm derlemnade för fri passage genom luften mellan den ena damens högra och den andras venstra höft. Tusentals andra historier i anledning af styfkjols-missbruket gingo naturligtvis i svang då, som nu. I Nouvelliste universelt för 1724 läses en straffpredikan öfver styfkjortlarna, deri det bl. åa. heter: Detta plagg är obeqvämt i alla möjliga afseenden; obeqvämt för gatorna, medan ingen menniska der kommer fram för idel paniers, för vagnarne, emedan de icke längre förslå, för presterna, emedan