Aftonbladet – 11 januari 1861, sida 3

; formen passera. Från denna stund: blefvo I styfkjolarne alltmera allmänt trängre och trängre, efterhand efterträddes de af endast I stoppade underplagg, jupons grossist, les bouffantes, och ersattes slutligen helt och :) hållet förmedelst så kalläde Stournures, mera .t allmänneligen likväl i handel och vandel I betecknade med det korta, men träffande 1 Ordet Xcul; som vi här låta betyda t. ex. — I sydyna. ) Madame de Genlis, ett fruntimmer, hvars järbarhet har blifvit historisk, berättar någoni städes en ganska pikant anekdot med afsei ende på dessa tournurer eller, om man så vill, dessa — sydynor, hvilka vid 1700-taHets slut utträngde styfkjortlarna. En viss i madame de Matignon, nyligen till Frankrike jåterkommen från Neapel; der paniererna ännu voro gängse och sydynorna ej bekanta, hade infunnit sig i Marly, der den kungliga familjen uppehöll sig och der hon var befalld till kur. Hon erhöll här för natten ett rum, som endast förmedelst en tunn brädvägg var skiljdt från ett annat, der en af hofdamerna madame de Rully var inlogerad. Om morgonen, då hon vaknade, hörde hon någon inträda till madame de Rully — det var, efter hvad hon på rösten kunde igenkänna, prinsessan af Hånin, hvilken med någon otålighet, efter en kort, förtrolig helsning, utbröt: SAck, min bästa vän! gör mig en tjenst!... Låt mig få se er — sydyna! (SMontrez-moi votre cul, sil vous pla !) Man kan tänka sig fru Matignons, lyssnerskans, öfverraskning! Hon, somisinnea politanska enfald ej hade en id om betydelsen af dessa — sydynor!... Hon fortfor emellertid att höra: Mad. de Rully: Oändligt gerna: Voila! Prinsessan: Ah! — Hvilken sydyna! Oh, den är charmant! (SLe joli, joli cul!) Hur rund, hur elastisk! (Man bemärke, att jag här endast öfversätter ur den ärbara fru de Genlis memoirer!) 3 Madame de Rully: Finner ni? ; Prinsessan: Den är förtjusande. Här skall ni bara se min! hur jemmerlig! (Lyssnerskan var här nära att få en dåndimp.) Mad. de Rully: Min prinsessa, jag vet dock icke — Prinsessan: 0; den är afskyvärd, medgif det! fullkomligt misslyckad... Man har nej drigt bedragit mig. Hos hvem har ni köpt er? Mad. de Russy: Hos mademoiselle Anais. Det är hennes specialitet. Prinsessan: Jag skall ännu i dag skicka in till Paris efter en hos er modehandlerska; min får afsked på grått papper. Tänk er, stor gala vid hofvet i afton och jag med en slik — sydyna! Fru de Matignon blef vid allt detta ieke fullkomligt klok, men de sista orden hade dock lugnat henne. Under dagens lopp erhöll hon också fullt besked angående arten och bruket af dessa sydynor och för att ej bland de andra hofdamerna blifva ridiculisee, visade hon sig sjelf nästa dag, hon som hela verlden, på det amplaste culisee, Det lilla, som var qvar af styfkjortlarnas välde, tillintetgjordes, liksom så många andra väldigheter, af den stora franska revolutionen. Jag skrifver icke här modernas historia i allmänhet och jag har derför ej heller att uppehålla mig vid alla de djerfva, äfventyrliga, ja ursinniga förändringar i klädedrägten, som följde på hvarandra under de närmaste decennierna; jag nämner endast i förbigående den uppskörtade och genomskinliga umplerekrke kostym, med tunika, sandaler och inga lif, som några plastiska franska skönheter, med fru Tallien (f. d. mademoiselle Cabarrus) i eg ett ögonblick försökte införa, och i hvilken principen af det i specifik mening ändlösa tycktes vilja göra sig gällande i stället för den nyss hyllade grundsäåtsen af samma ord med omvända stafvelser. Af detta virrvarr utgick för fruntimmersdrägten intet stabelt och definitift, förrän år 1830, då en viss Oudinot i Paris för tredje gången införda ballongsystemet under namn af krinolin. Det var till en början ett lätt och mera modest plagg, förfärdigadt af en väfnad utaf lin och tagel, så som namnet med sanning antyder, och tog genast stor favör. Sednare utvidgades Tormen deraf ända till en sannskyldig vertugadin, och tageltyget blef efterhand ersatt af fiskben, rotting, jernfjedrar.. I denna sin sednare utveckling såsom jupon dacier?, såsom jernbur, har den blifvit en ganska betydli industri och man känner hurusom det blan annat i Nordamerika finnes fabriker enkom för jernkrinoliner (hvilket ord!) som grunda sin årliga fabrikation på ett materiel af flera hundra skeppund stångjern. Oudinot sjelf hade aldrig anat detta; men han är dock den man, som gifvit impulsen härtill, och hans namn tillhörer det nittonde århundradets historia, liksom Stephensons, liksom Morses, liksom denna andra stora industriels: Alex. Dumas pere! Tilläggom endast, att krinolinen ett ögonblick i Paris haft ett vida vackrare namn än både stålkjol och jernbur, nemligen Malakofj (alldeles som paniererna en tid hette maitres des requtes?.) Detta var efter det att det stolta fästningstornet vid Sebastopol hade visat sig dock kunna intagas. Hvarför har man ej bibehållit denna poeti