Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 1

STOCKHOLM den 10 Jan. Genom telegram erfor man i går, ait sachsiskå regerimgen inför kammaren afcilvit en mot Danmark riktad förklaring i den Ssehleswig-holsteinska saken och meddelat, att alla förbundsregeringarne vore färdicu att om så behöfdes låta sina kontingenter rycka i fält. Nu är det visserligen så, utt de tyska regeringarne gerna begagna denna sak att stryka sina respektive folk om munnen med, när de på ett eller annat sätt råka i något trångmål i afseende på de inre at färerna.. Det är icke heller otroligt, att ministern v. Beusts stormodiga uppträdande uti kammaren haft för afsigt att söka utplåna det vidriga intryck som sachsiska regcringens usla åtgärd att till. Österrike utleän grefve Teleki gjort på sachsiska folet. Men å andra sidan kan icke heller nekas, att tyskarne äro lika böjda som någonsin förut att låtå narra sig af denna lockmat, som regeringarne hålla fram för deras ögon och för dess skull låta sina verkliga intressen förspillas. -Regeringarne ha under flera år hållit den danska tvistefrågan öppen, för att alltid kunna ha den till hands och nu, när de äro rädda att exemplen från Italien och snart kanske äfven från Ungern skola kalla enhetsoch frihetssträfvandena i Tyskland till lif, äro de färdiga att låta dessasträfvanden, liksom en gång förut, explodera uti ett anlopp emot Danmark, för att derigenom från sjelfva. afleda all fara och skickligt kunna bana väg förreaktionen... Denna preussiska regering, som icke har mod att genom ett verkligt liberalt system förskaffa sig hegemonien i Tyskland, den söker nu i stället smeka den tyska nationalfåfängan genom att visa sig intresserad för ett krig, som skulle gå ut på att värna Holsteins rättigheter, meni sjellva verket afser utvidgandet af Tyskland ända till Skagen. Samma Preussen, som med hån och begabberi besvarar den polska befolkningens i Posen klagomål, och samma Österrike, som använder tvångslån, konfi.skationer, krut och kulor, för att undertrycka flera särskilda nationaliteter, de känna nu den heligaste sympati med några tyska uppviglare i Syd-Slesvig och kunna vara färdiga att se en rättmätig casus belli i sådana storvigtiga frågor som den, huruvida gudstjensten hvar eller hvarannan söndag skall hållas på tyska i några slesvigska socknar med blandad befolkning. I en dansk veckoskrift tecknas den närvarande situationen sålunda: SAtt det är ett eröfringskrig som Tyskland ämnar föra emot oss blir med hvar dag allt tydligare af den preussiska pressens uttalanden; men medan det blott kunde väcka ett leende då man under revisionen af Europas karta talade om att beröfva Frankrike Lothringen och Elsass såsom varande gamla tyska provinser, blir saken långt ellvarsammare när det är en svagare stat som man sålunda vill plundra. Öppnast och mest oförbehållsamt framträder denna benägenhet i ?Kölnische Zeitung?, som med klara och tydliga ord föreslåtPreussen och Sverge att dela Danmark så att Preussen tar hertigdömena och Jutland, medan Sverge får öarne. Detta förslag. vittnar i alla händelser om att det icke är förtrycket mot slesvigarne och holsteinarne, hvilket också endast finnes till i tyskarnes upphettade fantasi,. hvarom frågan är, utan att Tyskland till hvad pris som helst vill genom Slesvigs eröfring befästa sin makt i norden. Det är säkerligen äfven i fullfinsigt härom som vår konung vid nyårsuppvaktningen skall hafva yttrat till armens officerare, att man måste vara beredd på alla eventualiteter. Det är just genom att vara beredd på ett anfall som man bäst undgår det, och Danmark har lyckligtvis en modig här och ett folk, hvars mera skenbara än verkliga partistridigheter skola förstummas i samma Öögonblick : fäderneslandets tillvaro står på spel... Det är också en tröst i den fara som hotaross, att våra finanser befinna sig i ett godt tillstånd och att statskassan är fyld; detta är mera lugnande än den vacklande holsteinske ministerns förklaring, att Europa är afgjordt anti-slesvigholsteinskt och att en mäktig hand skulle ingripa om man jorde något försök i denna riktning. Om etta yttrande var af en glad eller sorglig art, kunna vi ej säga, men om med den mäktiga handen skulle menas Frankrike förtjenar det dock att framhållas, att i samnia stund vår konung, efter hvad det berättas, uttalade sina bekymmer med anledning af Danmarks politiska ställning, har Napoleon III förklarat, att han hoppades på fredens upprätthållande. Men det oaktadt kan dock ryk;