Aftonbladet – 10 januari 1861, sida 1

höra litet flärdfri sanning, och för attinleda ett samtal, under hvilket han trodde sig kunna bestämma höjden, bredden, djupleken af. frökens själsegenskaper, bildningsgrad, ideer och smak, sade han, makligt-slående sig ned på en plats i hörnet af näst bredvid stående soffa: tcVågar jag bedja min nådiga fröken säga mig hvad ni egentligen förstår med en duglig, duktig och slutligen god man?X Törs je först be få veta om er fråga är skämt eller allvar4, sade fröken Lindenow, för att sedan besvara den i alldeles samma ton, ty äfvenväl vi landtfruntimmer förstå oss ej så dåligt på skämt, om vi vilja använda det, men —vi bruka det icke alltid — utan ibland roar det oss mera att tala rent allvar. SGudomligt, sade Ernst, som väntat sig antingen ett dumt eller ock ett qvickt svar — men båda i skämtform — Gudomligt! Jag önskar ej bättre, än att någon gång få se och höra en qvinna tala om annat än hushållsbestyr: med andra än sina tjenarinnor och tjenareX. Stackars kunglig sekter?, sade Adelgunda, ty det var fröken Lindenows dopnamn. CHvad kupglig sektern råkat illa ut för sina fruntimmersbekantskaper! — De som blott skämta med sina likar och endast tala allvar med sina arma tjenare — och hurudana äro väl de?? Och ändå sådana äro mängden af våra hufvudstadsdamer. Stackars damer! Stackars herrar! och stackars tjenare! deraf skola de ju förlora all respekt.? Huru då? Inte:vill ni väl att man skall skämta med sina tjenare, deraf skulle deju förlora all respekt? Sådant kan skämtet vara till; men jag för min del tycker, att inga varelser. passa så. väl att skämta med som barn och tjenstfolk, ty till båda kan man under denna larv säga goda och nyttiga sanningar — på samma gång som man muntrar och gläder dem,