Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 2

ligen befaras blifva underkastad förändrinför, som upphäfva eller blottställa ändamået måd bankens tillvaro. Och vid sjelfva yrvaltningen åter, ehuru till-sin betydelse ör det helas väl af högsta vigt, tages då företrädesvis i anspråk en i medborgerliga värf bepröfvad, öfver allt tvifvel höjd redbarhet, men ieke tillika de odelade krafter och de särskilda insigter, som för ledningen af bankrörelse i dess mera omfattande mening erfordras, och hvilka icke nödvändigtvis finnas förenade med behörigheten till rfksdagsmannakallets utöfvande inom de fyra riksstånden. .Erinringen härom leder sjelfmant till den ofta tillförene uttalade tanke på behofvet att vid den egentliga bankrörelsen inrymma plats för enskilda aktieegare. Om man dermed under en förfluten tid företrädesvis afsåg att förstärka riksbankens då svaga grundfond och denna anledning vidare icke, åtminstone icke förherrskande, är för handen, tala deremot andra skäl nu med alltmera ökad styrka för en sådan åtgärd. Inser och erkänner man, att bankrörelse i sin allmännare omfattning är ett näringsfång, så kan man svårligen förneka, att saknaden af den kraft, som det egna intresset är egnadt att i hvarje näringsföretag ingjuta, är en Dbrist, långt ifrån den minst kännbara — i riksbankens närvarande organisation. Denna brist är och måste blifva alltmera kännbar, i samma mån näringsverksamheten i älla dess grenar, befriad från hämmande inskränkningar, men tillika frigifven till allmän täflan; tager i anspråk större uppmärksamhet på vexlingarne inom affärsverlden; grundligare insigter och: odelade krafter. Minst kunna dessa egenskaper undvaras vid förvaltningen af den anstalt, som, så att säga, utgör näringslifvets hjerta, genom hvilket förlagsoch omsättge mollens friska cirkulation skall beforras. Under en tid, då riksbanken ensam hade privilegium på bankrörelsens bedrifvande, och näringslagstiftningen i allmänhet utgick från ett system, med hvilket nära sammanhängde tanken att på förhand genom lagarne noga reglera både verksamhetens omfång och arbetets detaljer, var föga utrymme medgifvet åt de individuela egenskapernasinflytande. Att ett sådant inflytande det oaktadt mer och mer på ett öfverhufvud lyckligt sätt äfven gjort sig gällande vid riksbankens förvaltning, i den mån större frihet dervid blifvit medgifven, är ett erkännande af den enklaste rättvisa; men på samma gång måste också anmärkas, att förvaltningsfriheten fortfarande varit och måste förblifva mycket begränsad, så länge styrelsens sammansättning, hvilken åter betingas af bankegarnes ställning, icke medgifver upptagandet af elementer, som i sin egen individuela fördel och ansvarighet ersätta och öfverbjuda garantierna af ett allt ordnande reglemente. ankrörelsen hos oss är icke vidare ett riksbanken förbehållet monopol. De många enskilda föreningar till bankrörelses bedrifvande, som småningom fått bilda sig och ur sina reglementen mer och mer utplånat de deri, efter riksbankens mönster, till en början intagna inskränkande bestämmelser, röra sig med vida större frihet, än denna, och förfoga öfver krafter, af hvilka riksbanken fortfarande är i saknad. Långt ifrån att underkänna nyttan och nödvändigheten af den egentliga bankrörelsens upplåtande jemväl åt enskilda föreningar, äro komiterade fastheldre af en alldeles motsatt mening, under förutsättning likväl, att de enskilda föreningarnes verksamhet i allmänhet och deras sedelutgifningsrätt i synnerhet underkastas sådana inskränkningar, som samhällets trygghet kräfver; hvarom komiterade vilja här nedan vidare sig utlåta.. För närvarande fråga borde endast erinras, att den täflan, som genom de enskilda bankernas tillkomst uppstått, ytterligare bjuder, att riksbankens egentliga bankrörelse tillegnar sig all den kraft, med hvilken täflande bankinrättningar äro utrustade, hvilket åter icke kan uppnås utan förening med enskiltla aktieegare. Det faller lätt i ögonen, att härigenom skulle tillika beredas icke blott förstärkning af grundfonden, utan ock en ansvarighet, hvaraf saknaden i riksbankens nu varande organisation utgör en högst väsendtlig brist. På -angelägenheten af en sådan ansvarighet, såsom ett grundelement i bankorganisationen, lade redan 1823 års finanskomit största vigt. Förvaltarnet — säger nämnda komit — äro utan tvifvel ansvarige, men Shufvudmännen kallas maktegande ständer, Soch hafva sig ensamme förbehållen rättigheten att om grunderna för bankens förSvaltning förordna. Med en sådan makt hos den ena kontrahenten att bryta eller Sförändra ingångna förbindelser är detsvårt Satt förena ett kreditinstitut, till hvilket enskilda uppmanas att öfverlemna sin egendom, Slutande nämnda -komit sitt ytt-rande om enskilda aktieegares upptagande med följande; om komitens öfvertygelse angående frågans vigt nogsamt vittnande, uttryck: SAtt hafva stadgat detta beslut vore nog för att. alltid ha afejort frågan om myntets oföränderliga värde. Föreningen med enskilda aktieegare föräterättaor nädvändiot håda ott Ik antralktomag.