Aftonbladet – 9 januari 1861, sida 2

. brokigt och modernt klädd dam kom liksom rusande uppför trappan och ropade redan nedifrån den lilla gången, som skiljer hytterna: Har någon sett kapten? Vet någon hvar kapten är? Jag vill partout tala med kapten, och det nu genast! i Nu stod hon med blossande kinder och flammande blick på mellandäck och enaf besättningen gick skyndsamt nog, dock icke tillräckligt för fruns ifver, ty innan kaptenen, som var långt fram i fören, hann ankomma, hade hon ändå yttrat till hvem som ville höra det: eMin Gud, att jag icke kan få tala med kapten! Hvar är då kapten? Stannade han i land? Ar han också. sjösjuk? Ah, se der är han! Ack min Gud, herr kapten, hvilken hidös storm! Tar den ej snart slut? Storm! min nådigaste! En liten god och herrlig bris.? ?Ja, men komma vi då aldrig ifrån den infama Wettern? Min nådigaste grefvinna! Hvad har väl nu den stackars Wettern förbrutit? Den är ju gudomlig denna sköna morgon.? ?Jo! det var en gudomlighet af rätta sorten! Båda mina döttrar och min kammarjungfru ligga sjösjuka der nere i den lilla trånga hytten, och jag mår ganska illa.? Ers nåd ser likväl högst välmående ut, sade kaptenen, och -kunde ej säga annat, ty damen var röd som en ond kalkontupp. Nej, jag är visst långt ifrån välmående, och ett sådant elände; som dernere i det infama kyffet, har jag aldrig upplefvat.? Ers nåd är ej van att gå på ångfartyg, märker jag.? ?Nej. Vi ha ännu inga i Skåne, men när vi få, så skall det bli mitt fel om ej hytterna blifva större. . Min man har minsann så pass mycket att säga. : Det är ju orimligt! fyra personer i en sådan skrubb.? Ja, hvarför tog ej fru grefvinnan två hytter?