Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 3

De sistnmnada kallas Spufferk och ära helt ! enkelt ett köpmansknep, för hvilkas tillbörliga användande i rättan tid man nog vet Tatt sörja. Vilja vi vara rätt uppriktiga mot oss sjelfva, så måste vi åtminstone erkähna, ati vi 6 äro helt och hållet fria från en viss Jandelig dömring, en viss slapphet, en viss . slummer: I Hvar finnes det uppväekta litterära lif. denna storsinnade verksamhet i sak, dett: allmänhetens varma intresse, detta upplysta. högt uttalade, från småsinne och Kotteriandans undfallenhet fria omdöme, denna på lefvande kunskap och upphöjda tänkesätt grundade kritik, som visa att ett folk är vaket. att det med allvar arbetar på en framtid, som motsvärar dess forntid? Den närvarande tidens litterära alster synas i allmänhet föga utmärkta. Röja sig stundom deri förmågor, com rätt utvecklade kunnat och kunde åstadkomma något vackert, något dugligt, något i sitt slag fulländadt, så händer ej sällan att de af slari och lättsinne och brist på sjelfkritik miseledas, förspillas och ej gifva oss hvad de under andra förhållanden kunde och borde. Men de blifva ändå ett slags lilterära storheter. Huruvida en uppväckt framtid underskrifver det -storhetsbref som samtiden uppsatt, derpå kan man hå något skäl att tvifla. ÅS Man har infört kroppsgymnastik och vapenöfningar i våra skolor, och man håller som bäst på med att sätta vapen i handen på hvarje svensk man, för att gemensamt öfva sig i dess ändamålsenliga användning. Men är dea sanna frihetens, sjelfständighetens och verksamhetens valspråk: mens sana in corpore sanoX (en frisk själ i en frisk kropp), så hafva vi gjort saken ännu knappt till hälften, då vi blott verka för den yttre öfningen, den yttre beväpningen. Vi måste äfven, och ej minst, tänka på vår själs odling, på dess kraftutveckling i fosterländets tjenst. Vi måste se till att den näring, som gifves vårt andeliga jag, blir stärkande, lifvande och sund. Och hvar skole vi som svenskar närmast söka den, om ej i vår litteratur, i det bästa de förflutna tiderna frambragt? Men då okunnigheten deri torde; åf förut nämnda skäl, vara i allmänhet ganska stor, så behöfva vi en Ktteraturhistoria, söm motsvarar, ej blott den mindre kunniga allmänhetens, utan äfven den i saken kunmar forskarens billiga anspråk. ån skall då lära sig att vår litteratur, äfven från dess begynnelsetid, ej är att förakta. Hvilket folk har väl gifvit prof på ett mera kärnfullt tänkesätt i motsvarande form än vårt i våra gamla landskapslagar och i konungaoch höfdingastyrelsef Afspegla ej våra folkvisor med deras egendomliga enkla melodier folklynnet och tidehvarfvet fullt ut lika troget som något annat folks? Ega vi ej i dessa första alster af vårt folks andeligt skapande förmåga en skatt, som ej borde glömmas eller blott kännas till namnet och uppsättas på en eller annan bokhylla, utan äfven inpräglas i vårt hufvud och vårt hjerta? Följer så en tid af a eine af grundläggning för en framtid. Det var befrielsens, reformåtionens, Gustaf Wasas och Carl IX:s tid. Och mer nationella konungar har intet folk egt. Hvem kan jemföras med Gustaf Wasa i hvad han var och hvad han jort? ; Dot i politiskt hänseende stora tidehv: vet från Gustaf II Adolf till Carl -XILs saknar visst ejsina storheter äfvemtTitterära a sträfvanden. Men de voro äg, syfte, än i utförande. Jag behöfver blott nämna en Stjernhjelm, en Ol. Rudbeck, en Spegel, en Svedberg, en Stjerahök, en Urb. Hjärne, m. fl. Och äfven: konsten, både den sköna och nyttiga, blyges ej för namn sådana som N. Tessin, Ehrenstrahl och E. Dahlberg. 3 Frihetstiden var äfven en tid för nyväckta krafter, som utvecklade sig i många riktningar och gåfvo både inom den sköna litteraturens; yetenskapens och det mekaniskt skapande snillets område arbeten, som: ingifva aktning och beundran.I språkligt och litterärt hänseende beteckna vi denna period ej utan skäl med Dalins namn. 1 vitterheten stodo G. F. Gyllenborg och Creutz mer än värdiga vid hans sida; de öfverglänste-honom. Linne eröfrade verlden med na blomsterfanor. Em. Svedenborg var, äfven utan den verldskunniga siåreförmågan, en. storhet af första ordningen. Hvem hu ännu hos oss uppnått, ännu mindre öfverträffat J. Ihre i svensk språkforskning? Historieforskningen började äfven nu i stoft bryta upp våra häfders oröjda mark. Evo; Dalin, Sv. Fager And. Botin och Ol. Celsies äro ej öfverflö ga än i dag. Och frukterna af Polhems mek rf aniska. snille stå ännu qvar till vår åskådning och nytta, äfven on flertalet af hans landsmän derom ej hafve ens en aning. Jag måste härstenno, ty jag skulle blygar,:e om jag imför ett svenskt tolk behöfde-pö-J: minna Om Gustaf den HI:es sångurtidehvarf. om en Bellman, som är så egendomligt nat onell, att intet annat folk kan rätt uppfatta l; och uppskatta honom; eller om en Thorild, q en Lidner, en Keligren, m. fl. eller om jåc behöfde nämna, att äfven vetenskapen och konsten samtidigt egde målsmän, som vittna, att vi ej äro venlottade inom det andeligt skapande snillets verld. Scheele ensam bar en li hel, då obemärkt, vetenskaplig framtid på sina skuldror. Man tror sig nu i utlandet mer och mer inse, att han var större än sin hittills mera frejdade efterföljare — Berzelius. Och veta vi ej alla, att, då de inskränkande statsformerna 1809 störtade tillsam