Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 3

att blotta sin okunmghet. Och gäller ej-det-. samma ännu i dag om det stora flertalet af våra så kallade Cbildadet samhällsmedlemmar? Men väl kan man råka en och annan, som vet att framhålla en slags kännedom af utlandets litteratur, som derföre ide bildade sällskapskretsarne väl oftare blir föremål för ett flygtigt och ytligt samtal än vår egen litteratur, så framt ens någon litterär företeelse der med intresse omtalas, hvilket torde höra till det mera sällsporda. Hvad är då orsaker till denna andeliga nationella slapphet, denna skam inför oss sjelfva och inför utländningen? Och huru länge skall den fortfara? I. Det är ieke längesedan man började att införa ett knapphändigt studium af vårt manliga och sköna modersmål i våra skolor, och först helt nyligen ha vi lyckats få målsmän för en grun ligare forskning och kunskap i detta språk Vid våra universitet. Med de män, fom nu sitta på de sistnämndas läI rostolar, kan man hoppas att ett nytt tidehvarf skall börja för okskningen ioch kännedomen af vårt språk. Men först måste vid universiteten bildas lärare nog skickliga, nog af saken lifvade och genomträngda, för att vid våra skolor verka mera än hittills. Jag säger det sistnämnda, emedan jag har skäl att betvifla att deras verksamhet är sådan som den borde vara. Det kommer:sig deraf, att hos lärarne i allmänhet torde finnas brist på både insigt och lefvande intresse.. Frukterna deraf se vi i studentexamina, der så många blifva vid det svenska stilprofvet tilbakavisade, något som väl aldrig borde komma ifråga, då man vet huru måttliga fordringarna i sjelfva verket äro. Huruvida man vid förhöret äfven undersöker hvad insigt lärjungen eger i vår litteraturs historia, vet jag ej. Men skulle man ej göra det, — huru kan det väcka vår förundran, som lefvat midt upp i okunnigheten i och likgiltigheten för delta medel att väekarbationalkänslan och bentigenheten att både tänka och handla fosterländskt! Hafva vi då ingen litterätur, som kan uthärda jemförelse med hvad andra högre bildade folk frambragt? Man säger, att vi i utlandet skattas högt för vår Sbögsinnadet ädelhet, vår tapperhet, vår intelligens. Vi hafva värnat vårt oberoende i yttre hänseende, vi äro SfrisinnadeX, sjelfuppoffrande, och vårt namn står med ära mristadt på ett af historiens skönaste blad. Vi hafva döfvat andra med dånet af vår krigarära, men äfven, och ej minst, oss sjelfva. När fredens dagar kommit, — så hafva vi derföre till stor del lefvat i den sjelfbelåtna åskådningen af våra stora minnen.. Derföre intager ock den politiska historien en så framstående plats i vår litteratur, ja! så stör. att få nationer, om nå-å gon, kunna, i förhållande till antalet af individer, med oss täfla i mängden af — riksnistorier.4 Ty sådana hafva vi isynnerhet skrifvit. Det hör nemligen till: våra egenheter att taga till allting på en gång, jag menar så i stort, ätt vi e) kunna Tfullbords det. -Derföre har ingen af våra politiska rikshistorier blifvit afslutad. Vi vilja ej göra något styckevis, och ändå blir det ingenting annat. Men har man någon gång företagit sig det hela, för att verkligen genomföra det. vare sig i större eller mindre omfång, :å har det merendels blifvit ytligt och slarfvigt. Detta gäller företrädesvis vår litteraturhistoria. Vi ad vara för oroliga, för att med lugn ihärdighet på en gång genomforska hela området af vår litteratur. Men hvarföre kunna vi ej då, att börja med, taga för 088 ett mindre omfång, ett eller annat tidchvarf,, en eller annan så kallad fskola, och der forska med nödig grundlighet och sam-Å vetsgrannhet, för att deraf i smöm tid gifva en bild, lika träffande och lärorik till sitt innehåll, som klar, -åskådlig och behagl:g sill sin form? Mången berömd historieskri-F vare, eå inom tet politiska som detrentlitCerära området, har just på dylika speeialverk vunnit sitt namn, sin ära. Och man får cj glömma, alt en rikshistoria, som omfatier ett folks hela, vare sig politiska eller literara lif, just förutsätter dylika specialforsks ningar och defas synliga frukt: specialverk. Man verkar ej mindre gödt; Vinner ej heller sjelf mindre ära, om man utarbetar ett dyÅ. likt med förtjent bifall mottaget verk, än om man frambringar en slarfvig och otillförlittig rikshistoria, till och med om denna ock vore blolt i form af en — lärobok. Några af den sednaste tidens utmärktaste forskare på det politiska området hafva gifvit föredömet af ;rundlig forskning inom kretsen af mindre egränsade tidelvarf och dermed gagnat sitt fädernesland. Vore det ej skäl, att äfven de som känna sig möjligen kallade att bearbeta vår litleraturhistoria nu tänkte på att göra sammaledes? På detta sätt kunna vi omsider, när det särskilda arbetet för olika tidehvarf blifvit undangjordt och våra litterära skatter framdragna i lju set och uppskattade efter förtjenst, få en fullständig litteraturhistoria sådan den bör vara, : m. Vet litteraturhistorikern ej att sammanbinda de litterära företeelser eller det litteröra lif, ban behandlar, med statslifvet i dess helhet, eller åtminstone häntyda på de: ras sammanhang, så utsätter ban gig för! att af de. mera djupt. seende och kunnige ! anses för ytlig och alldeles ej mogen att offentligen behandla ett ämne af så stor vigt för ett folk som dess litteratur. Har han ett lätt, kanske behagligt framställningssätt eller stilk, som gör arbetet tilloäö ot för hvar man, som önskar en ögonblick förströelse eller en och annan notis, för! att dermed röra sig mera otvunget i enj Sbildad sällskapskrets, så finner han nog. ndå häde läsare och. —.. frörläggara Attpro IT