Aftonbladet – 5 januari 1861, sida 2

icke snart besegra hvarje motvilja. Detlåg dessutom hos Sophie Z., en uppriktighet, en frisk naturlighet, som gjörde ett godt och lifvande intryck, och hennes tillstånd, som liknade det af en i bur fången fogel, hvilken längtande blickar genom burens galler på den sköna, fria verld, från hvilken den är stängd, rörde ovilkorligen hjertat till djup medkänsla. nder en stund, då jag i mitt album aftecknade hennes täcka profil och vi voro ensamma, kommo vi öppet till tals om vårt lif, vårt arbete, vårt mål som skriftställarinnor. — Sophie Z. var så öppen, så oförställd och visade en så god vilja; jag var så mån om att icke såra henne samt att hylla den högre sånningen genom att erkänna mina brister och fel, att vi-ej hade svårt att komma öfverens hjertligt och i mycket. En skiljaktighet framstod dock, som jag då kände som oöfverstiglig, och den rörde syftet, målet, såväl lifvets som Min Gud var icke i allo hennes ) konstens. Gud. Vårt samtal afbröts; men en förtroligare, bjertligare sinnesstämning qvarblef deraf och lifvade förtroendet i andra ämnen. En hjertlig föreningspunkt hade vi i kärleken fill våra systrar; och det var mig klart att jag äfven i Sophie Z. såg en öm maka, mor och husmoder. I sitt hem var hon tydligen golen, Vid afskedet lemnade jag på hennes skrifbord min då nyss utkomna roman Grannarne, med några verser till henne. Mitt närmande till henne hade varit sannt, men likväl icke fullt naturligt, det kom af föresals, icke af böjelse, och ännu, fast vi blifvit vänner och du, stod alltid något främmande gvar. Men hennes emoltagande af min uträckta hand förvandlade småningon denna känsla, och under kommande rs beröringar samt isynnerhet under den sommarvarma fläkten af hennes-bref, blef den, ifrån en känsla af blott kristlig välvilja, en verkligen öm och lefvande person