Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

vek naturligtvis mycket från det förra århundradets föreställningar om Englands otillgån lighet för fienden, men till lycka för torbritannien är det en af den fria yttranderättens välsignelser, att nationen förberedes på de hårdaste sanningar, så att hon kan mottaga dem utan attfälla modet. Man tackade de. män, som tillintetgjort denna chimere, och nationen lofvade inom sig, att den nog skulle finna medel att ändamålsenligt utveckla det nästan oöfvervinnerliga försvarssystem, hvarmed naturen tycktes ha utrustat de britiska öarne. Ett af dessa medel var att föröka armen; man tänkte väl härpå, men en talrik armå, som städse skall hållas på benen, är något, som till den grad strider mot den engelska konstitutionens anda och landets vanor, att en sådan åtgärd icke hade synnerlig utsigt att vinna bifall. Det kan väl ej påstås att man lät afskräcka sig derifrån genom de utgifter, som en förökning af armen skulle tillskynda landet; nationen visste nog, att hon -. det ena eller andra sättet skulle komma att etala kostnaderna för de nya åtgärderna till landets försvar. Då staten ej ryggat tillbaka för de ofantliga kostnaderna för befästningsarbetena, har den, visat, att den långt mindre fruktade att göra stora anspråk på de skattgifvande, än att göra folket oroligt för friheten. Då planen attsätta engelska armån på samma fot som den franska först på nyssnämnde skäl förkastades, framträdde naturligen Storbritanniens gamla traditioner för meborgarnes tanke. Engelsmannen är en ifrig anhängare af grundsatsen att göra allting sjelf. Då han sjelf skapat sina institutioner,sina lagar och sin handel, sporde han, hvarföre han icke lika väl skulle kunna organisera krigsmakten eller åtminstone en försvarsstyrka, som kunde göra tillräckligt motstånd i händelse af ett anfall. Det var till följd af dessa grundsatser, hvilka äro inpräglade i sjelfva nationalkarakteren, och under intrycket af allvarsamma bekymmer, som befolkningen ändtligen beslöt sjelf gripa till vapen. Jag är emellertid böjd för att tro lord Elcho, då han säger: Skarpskytterörelsen har ingalunda uppstått af panisk förskräckelse, utan genom den blygsel engelsmännen kände öfver att se en så stor nation som den engelska -betagen af fruktan. Det berättas ju, att tolf städer i Grekland stredo om äran att ha varit Homeri födelsestad. Flera af Englands städer göra nu anspråk fö att vara den första som uppställt friviliga kårer. Cambridge och Oxford, de båda universitetsstäderna, ha, såsom det vill synas, största rättigheten att tillerkännas äran att ha gjort början. Det finnes äfven personer, som berömma sig af att ha fallit på denna id6 och i broschyrer, som jag läst, väcka påstående om ett slags patenträtt. Jag vill emellertid ej uppehålla mig vid denna af egenkärlek framkallade strid, hvilken blott föga intresserar mig. De frivilligas organisation har varit en stor idrott, som alla ha del uti. Vi vilja nu närmare undersöka denna organisations anda från dess första begynnelse. Engelsmännen skola förskaffa staten en patriotisk arm, som de skola utrusta på egen bekostnad och som skall ha landets försvar till basis. Den engelska regeringen, som gerna understöder hvarje ändamålsenligt och från den allmänna meningen utgånget företag, kunde år 1859 icke neka sitt bifall åt upprättandet af frivilliga kårer. General Peel, som då var krigsminister, erkände i ett cirkulär af den 23 Maj, att det vore nyttigt, om befolkningen i ustelöderna inöfvades att servera kanoner och iavånarne öfverallt annorstädes försågos med gevär. Han mottog således i drottningens namn det tillbud, som landet gjort honom, förnyade Georg III:s akt med några förändringar samt sanktionerade . på vissa vilkor upprättandet af frivilliga kårer. Den styrelse, hvaraf general Peel var medlem och under hvars ledning saken påbegyntes, har sedermera afträdt, men samma anda råder fortfarande. Den nuvarande krigsministern, Sidney Herbert, har gjort allt sitt till för att befrämja utvecklingen af en institution, hvilken man i alla länder utom England skulle anse farlig för staten. Sekreteraren i krigsministeren lord de Grey and Ripon har likaledes ådagalagt en märkvärdig ifver att på så kort tid beväpna 150, man, Men oak-I tadt regeringen således uppmuntrat saken, har man dock sett det påstås, att det uteslutande är nationen sjelf, som skapat den nya milisen. Landet har gjort allt, men under regeringens tillsyn. Man bör no lägga märke till, att ministerens cirkulär deles icke var ett upprop till folket att oripa. till vapen. Det var helt enkelt ett erkännande af engelsmännens rätt att värna sig, bäst de kunde, mot faran af ett fienädtigt infall i landet eller mot sin egen frukan. Knappt hade kronans samtycke :er-4 hållits, förr än engelsmännen, hittills den ninst krigiska nation af alla, så till säganles vaknade såsom soldater och togo i tu ned att omgifva sina kuster, sina städer och sina.rika ängder med en mur af bajoetter. Alla strömmade till; de minst oroiga, de som minst trodde på möjligheten i en fiendtlig styrkas försök att landstiga, örklarade, att det bästa medlet att åter ställa tillförsigten var att skjuta på spökena, och de följde derföre den allmänna strömnen. Sålunda kom den nationella viljan de