Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

hennes mors häftiga och ofta alltför stränga metoder likaledes misslyckas deruti, sade en dag, vid ett förnyadt uppträde under speltimman: Så der bör Sophie icke vara, ty då komma onda andar till dig och taga boning hos dig; men om du strider emot de onda andarnes inflytelser, så fly de ifrån dig och goda andar komma i stället till dig och blifva hos dig! Denna Svedenborgska lära (till hvilken mamsell A. ständigt hyst förkärlek), gjorde ett obeskrifligt intryck på barnets lifliga fantasi. Hvad godhet, förnuft, stränghet, straff icke förmått öfver henne, det förmådde läran om de goda och onda andarne. En dag, någon tid efter denna, inträffade vid pianot en af de vanliga svårigheterna. Men den lilla Sophie, i stället att som vanligt förifras på tangenterna, satte hastigt båda händerna för ögonen och förblef sittande så en stund under det hon vaggade kroppen fram och tillbaka. Förundra Trågade mamsell A.: Hur är detnu fatt med Sophie? Flickan svarade blott: Jag strider, jag strider!4 Plötsligen kastade hon sina armar om lärarinnans hals i det hon med glädjestrålande uttryck utbrast: Nu komma mina goda englar! Och mamsell A. tillade sjelf med strålande uttryck, då hon omtalade detta: Nog är ett sådant barn märkvärdigt!.. Detta uppträde är äfven här betecknande för barnet och för — menniskan. Ty Sophie Zelow förblef i flera afseenden alltid ett barn, icke alltid godt, icke alltid snällt, men alltid öppet för goda inflytelser, alltid lätt rättadt af de ord, som visste att bana sig väg till hennes hjerta och öfvertygelse. Ofta ännu stridde onda och goda andar om hennes lynne och sinne, men de goda behöllo öfverhanden.