Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 3

ljust nyss påpekat. Efter hundra års förlopp I gick således en gammal skottsk skald, Roert Burns spådom i fullbordan: En dygdig befolkning, säger han; skall resa sig och bilda en eldmur kring vår älskade öt Jag har nu FOäojOre för, hvarifrån rörelsen utgick, och vill derpå visa, på hvad sätt de särskilda frivilliga kårerna bildat sig och allt framgent bilda sig. Organisationen började allestädes i landet på folkmöten, På meetings, vid hvilka distriktets mest inflytelserika män förde ordet, vände man sig till folkets patriotiska känslor och förklarade gagneligheten af att uppställa en väpnad styrka. När principens riktighet Fförst var erkänd, tillsatte man i allmänhet en verkställande komit, åt hvilken det uppdrogs att föranstalta en subskription och bevaka kompaniets civila eller militära intressen. Derpå föranstaltades en inskrifning af frivilliga, hvilka indelades i tre klasser: 1) de egentliga medlemmarne, som förbundo sig att sjelfva bekosta uniformer och vapen; 2) reservkåren, hvars medlemmar förpligtade sig att göra tjenst, i händelse af ett fiendtligt anfall; 3) de oegentliga medlemmarne, som skulle befrämja saken genom årliga bidrag, utan att göra personlig tjenst.. Då nu ingenting kan göras utan penningar, så insamlade man rikliga bidrag från alla, som intresserade sig för landets fria försvar. Man finner af ett enda kompanis (the central London volunteer rifle corps) räkenskaper, och detta kompani är långt ifrån att vara det rikaste, att de frivilliga gåfvorna, oberäknadt de egentliga medlemmarnes bidrag, uppgå till 424 pund (omkring 7632 rdr rmt.) Denna frikostighet fortfar. För några månader sedan fick kassören vid North Middlesex rifles besök af ett sorgklädt fruntimmer, som nyss förut mött kåren, då den beväpnad och med musiken i spetsen marscherade till. Regents-Parks kasern, för att exercera. Dessa nya soldaters fasta hållning och goda disciplin hade till den grad väckt hennes beundran, att hon för kassören tillkännagaf sin afsigt att lemna bidrag för att befrämja en så ädel institution. Ej nöjd med att erlägga en betydlig penningesumma en. gång för alla, anhöll hon tillika att få bliinskrifyen bland dem, som lemna årliga bidrag. eller såsom hedersledamot af kompaniet. Kassören fann sig derföre föranlåten attunderrätta sig om hennes namn och bostad. : Lady FranklinX, blef svaret. Hon var inen annan än den bekante sir John Frankins enka. Många andra förnäma damer ha: genom. rika pk bidragit till sakens befrämjande. Men hittills har intet spår visat sig af, att regeringen haft sin hand med i spelet; kårerna äro bildade; de ega redan en sjelfständig tillvaro; för att få en officiel karakter, begära de regeringens autorisation. De särskilda grupperna af frivilliga stå enligt Georg I:s akt och krigsministerns cirkulär af år 1859 under lordlöjtnantens, uppsigt i hvarje grefskap. Lordlöjtnanten är en civil öfverhetsperson.. Det är genom honom, som de frivilliga kårernas anmälning framlägges för krigsministern. De enda svårigheter, som de frivilliga kårernas förhållande till lordlöjnanten hittills förorsakat, stå i samband med officerarnes utnämning. Enligt Georg MUI:s akt skola alla officerare erhålla sin tjenst ur grefskapets högste civile tjenstemans händer. Detta stadgande tyckes öfverhufvud ej stå i samklang med tidsandans framsteg och institutionens demokratiska karakter. Inom de flesta kompanier, om ej i alla, har valprincipen tillämpats. Uti ett hade komiten uppsatt en lista på personer, som hon föreslog kompaniets medlemmar att välja till officerare; i ett annat utnämnde de fri-. villige omedelbart sjelfve sina officerare genom omröstning. Det förstås för öfrigt af sig sjelf, att detta fria val till följd af lagens bud skall underställas lordlföjtnanten, för att erhålla hans sanktion; detta skedde: också, men i vissa grefskap vägrade lordlöjtnanten att stadfästa handtverkares ut-. nämning till officerare. De frivilliga kårer, hvilkas val mötte motstånd, hotade att genast upplösa sig, om man ej upphörde med motståndet, och, så vidt jag vet, har man öfver allt efter ett ögohblicks besinning gifvit efter för kompaniets önskningar. Att valet af officerare skall sanktioneras aflordlöjtnanten och krigsministern, är emellertid ej det enda band, som förenar kåren med staten ; det finnes ett vida stårkare, nemligen trohetseden. Jag. säger starkare, ty aktningen för edliga löften är en af de dygder, som den engelska nationen i synnerhet sätter sin stolthet uti... Skottarne äro måhända ännu strängare i detta afseende. Man berättar, att en dar under kriget på. den pyreneiska halfön hade öfvergifvit sitt regemente och rest till Amerika. Flera är, efter det han deserterat, fick man ett bref från honom, jemte en penningesumma, hvilken skulle användas att anskaffa en eller två karlar i hans ställe. Detta var, skref han, den enda bot, han kunde erbjuda, och det enda medlet att befria honom från den ånger, som plågade honom både natt och dag. De frivilliga, som af pligtkänsla samla sig under fanan, skola naturligtvis ej visa sig mindre samvetsömma än soldaten, som låtit värfva sig för penningar. Den aflagda eden betraktas således såsom en fillräcklig .garanti för rikets institutioner, hvilka de beväpnade medborgarne förpligtat sig att försvara. Denna ed aflägges med-en viss högtidlighet i närvaro af en öfverste eller en högre officer, som i ett kort tal inskärper RP RIITEDNRPERITR TEES SÅR TIN ITRI LIT ITA FINEST MELASIEIT