Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 2

rärfva den; tackade vare vår byråkratis räldiga bemödanden för den gradvisa utrecklingens gång4. Hvilka tankar tränga ig på oss i ett sådant ögonblick? — Svenska folket hade tröttnat vid Gustaf II:s regementsförändring och säkerhetsakten, om visserligen icke kan sägas hafva betrygvat säkerheten då den framkallade kunganord och revolution med åtföljande dethrovisering och regementsförändring, så hastigt på hvarandra. Gustaf IV Adolf blef liksom ans höga fader ett offer för densamma, den sednare genom sin sjelfviskhet och oförmåga att uppbära regentkallets höga pligter. Visrligen var hans dåliga regering en orsak ill missnöjet och hans hårda öde. — Han, revolutionens och dess fosterbarn Napoleons lödsfiende, skulle bhfva ett offer för denna revolution. — Men det låg äfven på botten något annat, som var en fullgiltig och bidragande orsak till missnöjet, och berättioade det, äfven om hans regering i säkerhetsaktens anda varit god, nemligen en princip, som icke kunde med all verldens statskonst besegras och som berättigade revolutionen. Franska revolutionen hade likt en elektrisk stöt genomträngt den europeiska menskligheten. Den var icke att betrakta som ett ögonblicks verk, den var tvärtom länge förberedd under en lång följd af år och missbruk. hvilka väckte folken till eftertanka. Menskligheten hade länge nog suckat och slafvat under despotismen Ii kyrkan och staten. Det absoluta regeringssättet hade nått sin fullhet under olika tider af styrka och svaghet; menskligheten stod vid randen af en ny normalutveckling — den kunde komma till lif endast genom stort -buller och bång, den måste nedbryta allt bestående för att sjelf kunna bestå, den gjorde oväsen i samma, omfång som den gick hafvande med stora ider, och fostret som den födde under så mycken -smärta hette folksuveräniteten. Revolutionens skapelse, folksuveränetetsprincipen, trädde fram som :en makt, hvarunder alla intressen blefvo underdåniga och som sjelfva Napoleons herrskarevilja ej vågade ostraftadt förolämpa, och som efter restaurationen blef stötestenen för bourbonnernas återvändande makt, häfstången som omstörtade deras thron. Om denna princip icke varit vårt folk fullt medveten vid denna tid, så att den gjorde sig gällande såsom en tvingande nödvändighet vid regementsförändringen, så var åt minstone representationen medveten och fattad af densamma, hvilket kan skönjas af 1809 års mäns uppfattning af ståndsrepresentationen, som de ansågo tillhöra en förgången tids åsigter och endast tjenlig såsom ett öfvergångstillstånd. Och ändock 50 år derefter qvarstå vi på en och samma ståndpunkt, ett karakteristiskt bevis på vår politiska bildning och konstitutionela ståndpunkt, på vår uppfattning af civilisationens oafvisliga kraf och fordringar. Vi stå här vid en gräns, en klyfta, der den gamla tidens statsutveckling med sina stånd och klasser — sina skrån — stadnar, och der vi måste göra ett hopp i statsutvecklingens gång för en ny normalprincip — en princip, hvilken vi ieke kunna besegra med alla våra ståndsintressen, de må vara huru inbitna som helst, eller med hela vår byråkratis maktlystnad och med alla vår konungamakts hjelpkällor. Ty folksuveränitetsprincipen är en tidens oafvisliga fordran för hvarje bildadt folk, och den är på samma gång en nödvändighet, som icke låter sig på något sätt börtresonneras. Industriens utveckling, som betingar hvarje stats rikedom och är källan till framgången på bildningens väg, beror helt och hållet härpå. Och friheten, som adlar fosterlandskänslan, så att individen uppoffrar lif och gods för fosterlandet, är ett barn af denna princip, hvarföre hvarje stat i vår tid, 1 förhållande till hvad den under någon utvecklingsperiod kan blifva, är mäktig och Härd i samma mån den tillegnat sig det konstitutionella regeringssättet, som är folksuveränitetens regeringsform, i den bemärkelse vi i Europa fatta detta ords betydelse. Hvad må nu vara orsaken till att vi så envist hålla fast vid institutioner från en för längesedan hängången period af statslifvet, och att tidens kraf på folksuveräniteten hos oss, på den konstitutionella utvecklingens väg så ideligen undanskjutas, missförstås och trampas under fötterna? Detta är en fråga af största vigt och åt hvilken vi egna några ord. Då regementsförändringen blifvit verkställd, kastade svenska folket sina blickar åt en värdig efterträdare på den frejdade, Carlars och Gustavers thron. I valet af kandidater inskränkte de sig icke till thronernas höjder, om äfven första valet föll på en prins af blodet, känd för sina dygder — då de till ättefader för ett nytt konungahus efter Carl Augusts död enhälligt utvalde en revolutionens son och krigargeneral. Hvad bevisar mera nationens demokratiska anda? Allas förhoppningar och välönskningar följde den nye kronprinsen ogh han åtnjöt folkets kärlek ända till dess hans regeringssystem blef en politik i ståndsintressenas och byrå kratiens anda. Han, revolutionens skötebarn, Uppvuxen i jemnlikhet och frihet — blef revolutionens grundsatser otrogen och skydde folksuveräniteten. Man l2tam. Aca Htorma. tll dan allmänna