Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 2

de tinningar och lungvåta halfhandskar. I denna sorgliga belägenhet, med pannan lutad mot fönstret, för att afkyla den, och blicken medvetslöst riktad ned på borggården, der månan än formade skarpa dagrar, än kolsvarta skuggor, satt jag länge. Begrundande mina små sorger och vedermödor, fick jag i en hast se ett föremål, som med stor snabbhet skyndade ur en måndager och in i en af gårdens mörkaste skuggor; men huru hastig denna syn ock var, och huru svårt jag hade att urskilja föremålen, dels för afständet från det höga fönstret, dels för mina förgråtna ögon, tyckte jag mig likväl förmärka att den bortåtilande varelsen var ingen annan än Mellström, insvept i sin kappa och med ett temligen stort hvitt knyte under armen. Aha, ja-sål! tänkte jag, med den möjligaste största barnaförtviflan; der går nu Mellström och sätter sin hotelse i fullbordan att för alltid lemna sin lärarebefattning! Jag hadeicke mera tårar för min outsägliga smärta, men vingar måste den hafva gifvit mig, ty jag mera flög än sprang, först ur fönstret och sedan genom rummen, gångar och trappor, tills jag kom ned på borggården, och der rusade jag ursinnig och förgätande all vanlig rädsla in igenom det mörka hvalfvet, som förde till Vindbron, ditåt Mellström taSit, vägen, tog nämnde bro i ett enda skutt och hann upp dengående straxt utanför densamma. Med den grufligaste ångest i hjerat, ropade jag så mycket jag orkade för let häftiga språnget: Mellström, Mellström för Guds skull gå inte längre!4 Förvåna vände han sig om och mottog mig halfdöd sina armar. Han, som troligen icke så nycket lagt på sinnet dagens sorgliga tillIragelser, frågade med stor förundran: Zhyarör 1 all verlden jag sprang så förtvifladt,