Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 1

er rn Vent dr net BAR Ä NE Brr Art ottninggatan; i W. A. Lindströms. N:o 11 BrunkeI Nybrogatan å Ladugårdslandet; i Gustaf R. ers utrymme). Under 75 öre Riksmynt införes dstryckeriet, Stora Nygatan N:o 21.1 TS FROTTROASOKEESATRESL NUR STOCKHOLM den 4 Jan. Den af ständerna! vid sistlidne riksdag antagna kungliga s. k. religions-frihets-propositionen, hvilken numera vorden lag åstadkommit en viss förändring i våra kyrkliga förhållanden, har utgjort föremål för ganska olika omdömen. Under det å ena sidan hierarkiens målsmän nästan enhälligt förklarat. sig belåtna med förändringen — någonting ganska betecknande för dennas halt och tendenser — ha å andra sidan toleransens vänner, ehuru villigt erkännande vigten ur principiell synpunkt af det genom landsförvisningsstraffets upphäfvande tagna steget, likväl i den nya lagens öfriga stadganden trott sig se en utväg att ät samvetstvånget ge en mera praktisk och lättare tillämplig form. Inom Europas andra civiliserade länder har reformen, der man gjort sig mödan att taga den i närmare skärskådande, ansetts föga egnad att bereda Sverge utmärkelsen af en mera omfattande fördragsamhet. I det land, som står oss närmast, och af hvars lagstiftning på ifrågavarande område vi hade kunnat lära mycket, synes man ej heller betrakta de svenska toleransedikterna såsom något synnerligt framsteg i liberal riktning. Christiania Posten innehåller i sin sednaste nummer, jemte utdrag af de båda författningarne, några betraktelser deröfver, hvilka vi meddela, då det alltid kan vara af intresse att se huru man i ett land, der en friare lagstiftning redan länge varit tillämpad, bedömer den nu hos oss antagna. En bland de vigtigaste frukterna —heter det — af den sista svenska riksdagens verk sambet är de 2:ne nyligen kungjorda lagarne rörande dissenters. Att Sverge efter så många ansträngningar nu erhållit en ny dissenterlag, är en tilldragelse af europeiskt intresse, och så har den äfven blifvit betraktad i utlandet, der man med förvåning och harm bevittnat religionsförföljelser, hvilka egt fullkomligt stöd i den föråldrade svenska lägstiftningen, men som af den europeiska opinionen stämplades såsom en skam för ett protestantiskt land i detta århundrade. För oss norrmän har den nya lagstiftningen i brödrariket ett särskildt intresse, enär under den offentliga diskussionen vår dissenterlag ständigt åberopades och framhölls såsom ett exempel, värdt att följa, och den i enskilda punkter ock verkligen blifvit tagen till mönster. Man kan alltså här vänta sig att se resutaterna af en kritisk granskning af vår lagstiftning på ett fält, som eger ett allmänt intresse, och kan sägas vara gemensamt för alla civiliserade nationer, enär lokala förhållanden och traditioner här ha mindre giltighet än på andra områden. Den svenska lagstiftande maktens dom är af så ycket större betydelse, som enstaka röster här i vårt eget land påyrkat förändringar i vår dissenterlag, och kyrkokomiten har fått särskildt uppdrag att taga dessa förhållanden under öfvervägande.? Artikelförfattaren anser ämnets fördelning i tvenne särskilda lagar måhända vara till principen riktig, men finner vid ett närmare skärskådande af dessa lagars särskilda bestämmelser sannolikt, att skälet härtill varit, att man trott sig tillfredsställa religionsfrihetens fordfingar genom att medgifva dissenters under vissa vilkor fri 1religionsöfning, och härigenom menat sig erhålla rätt att förfölja hvar och en som medelst uttalandet af sin religiösa öfvertygelse och inflytelse på andra visat sig misshaglig för de statskyrkliga myndigheterna. I Norge uppstod äfven under diskussionerna före dissenterlagens antagande fråga om en speciell kunglig tillåtelseX, hvilken nu i Sverge stadgats som vilkor, men man ansäg der en dylik bestämmelse icke vara ändamälsenlig. Erfarenheten har ej heller sedermera visat en sådan inskränkning vara önskvärd. Den norske publicisten anser emellertid denna regeringen medgifna makt, ehuru ledande till åtskilliga missbruk och möjligen tillintetgörande afsigten med en religionsfrihetslag, likväl mindre vådlig, då man tager i betraktande, att den protestantiska intoleransen vanligen ej så mycket riktas emot dem som redan äro dissenters, som emot dem hvilka vilja träda ut ur statskyrkan. Af större vigt anser han deremot vara, att sjelfva rättigheten till fri religionsöfning och till att bilda en församling åter kan fråntagas dissenters endast genom ett administrativt förfogande. I andra civiliserade samhällen pläga domstolarne vara de som ega rätt att uttala sig öfver huruvida änsorna för den allmänna handlingsfriheten kunna anses ha blifvit öfverskridna samt om ansvaret för ett sådant öfverskridande. I Sverge åter har konungen nu rätt att uttala sig häröfver med den verkan för dissenters, att de såsom sådana förlora sina medborgerliga rättigheter. Det är i sjelfva verket högst sällsamt, att en lag, som hvarken direkt förlänar någon medborgare fri religionsöfning, eller betryggar den en gång väl förvärfvade rätten, men som blott till arlada Akon nå vind: firar ctr TM nnod