Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 1

ramlade och upp på vind, öfver stora Kungssalen, der endast bjelkar funnos i taket, och ridande öfver dessa bjelkar, varjag en gång ute öfver halfva salen, dit ingen vågade gå för att taga mig tillbaka, utan med lock och smekord fick man mig att fortsätta färden, tills jag kom till andra sidan, men gamla Svenberg, som ,åsåg detta, och från hvilken jag smugit mig, han sade sig aldrig hafva änt en förfärligare känsla än när han såg mig sväfva så der 9 å 10 alnar högt upp i höjden, utan annat stöd än bjelken på hvilken jag frimodigt red, flyttade mig en half aln fram vid hvart tag, under hvilka jag likväl, om jag varit det ringaste rädd, kunnat taga öfverbalans och falla ned i det oändliga skräp af alla sorter, som förvarades på denna stora sal i tredje våningen. En gång hade jag, dertill förledd af en betjentpojke hos morbror Jacob, vid namn Måns, begifvit mig ut på sjön i en stor ny segelbåt, som Måns påstod sig fullkomligt kunna styra och sköta. Måns var elfva år, och jag sju år, och när. vi kommit ett stycke ut Då viken, och Måns, just skulle sätta upp seglen, för att begifva Oss ut på stora sjön, fick Svenberg se oss från fönstren. Utan skor, och med en smed och en stalldräng hamn i häl, kom han ned till stranden, och karlarne togo genast en båt och förföljde oss, men som det blåste friskt och vinden låg ut åt sjön, var det icke så godt alt hinna fatt oss, men detskedde ändå, och frälsad för den gången var äldsta fröken. En gång när gässen slagtades, tog jag eit par dugtiga gåsvingar, Band dem mycket behändiet under armarne och manövrerade dermed i mitt tycke så väl och så fullkomligt å la fozel, att det tycktes mig alldeles omöjligt, alt jäg icke skulle kunna lika så väl som dessa otänkande varelser (ty jag stolade alltid mycket på min förmåga ätt tänka)