Aftonbladet – 4 januari 1861, sida 1

vätta och förderfvade, ehuru jag alltförväl visste att jag skulle få både bannor och ris, men för ögonblickets fröjd och njutning glömdes allt hvad som skulle komma efter, och jag minnes ännu huru jåg släppte kläderna i vattnet för att med handen häfva upp det klara vattnet och dricka deraf. Huru detta upptåg slutade minnes jag äfven med bedröfvelse, ty sedan man otroligt letat efter mig, skrikit och ropat sig hes, fann man mig slutligen våt som en Undine, och sådan bars-jag YPP och när jag iklädts min förra veckan aflagda skrud (ty det var en söndags f. m.) fick jag — hvad man i sin vishet och ordningsifver trodde att jag borde hafva, nemligen en grundlig risbastu. En annan gång. och alldeles med samma erfarenhet om följderna, var det den klara sjöviken, hvilken stod som en spegel, som lockade mig att bryta glaset i tusental af små krusiga vågor, med att — — spatsera ut, klädd som jag var, så långt tills vattnet gick upp öfver hakan. Då stannade jag och lyssnäde till. de hotande röster jag hörde från strand, och då började en art parlamentering, ty jag förklarade helt djerft, att derest jag fick stryk vid återkomsten, ville jag gå vidare, liknöjd hvad följden blef, och på detta sätt beredde jag mig en temligen hederlig reträtt, och nu började mamma taga saken på den allvarliga och förnuftiga sidan, och jag, som ansåg ett löfte som något fullkomligt heligt, jag lofvade på min Xpatole dhonneurX att icke mera, om än sjön eller bäcken såg aldrig så KroligX ut, begifva mig dit, utan lof och med klädnad på. Der såg så roligt ut — var det enda svar, den enda ursäkt jag egde, då man frågade mig hvarföre jag sa gjorde. En annn gång, eller snart sagdt många gånger, begal jag mig upp i tornen, der trapporna voro ned