Aftonbladet – 31 december 1861, sida 3

stödt mot-handen oeh bliekande mot England. Denna plats tyektes vara kär för honom och tätt derinvid blef han begrafven. Han ppegbärdde ej hemligheten af sitt förflutna lif för någon lefvande själ. mera än mig, och äfven med mig talade han-ej derom förrän hans sista stund nalkades. Hvad han lidit under sin långa, bittra landsflykt, kan ingen menniska våga att mäta. Jag, som. såg mera af honom än någon annan, hörde aldrig en -klagan från hans nar Han hade en martyrs mod medan han lefde och ett helgons undergifvenhet i döden. Blott i de sista 8gonblicken tycktes han yra något. Han sade, att han såg sin lilla älskling stå och vänta vid hans-säng att fåleda honom bort, och han dog med ett leende på läpparne — det första jag någonsin sett def. Presten slutade, och vi gingo ut tillsammans i den dunkla skymningen och stodo en stund-på. höjden af kullen der onkel George brukade sitta med sitt ansigte vändt åt a Hurw mitt: hjerta sved för honomj;, då jag tänkte på allt hvad Han måste hafva lidit Ander sin långa landsflykts tysta enslighett Vardet väl för mig att jag slutligen upptäckt ed ranel Jag har stundom sbesvarat denna: fråga med nej. Jag har stundom önskat att det mörker aldrig blifvit skingradt som en gång höljde det sorgliga öde, som hvilade öfver Onkel George. SLUT: