Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

tare, t. ex. en Josephson, Hallström, Frieberg Wennerberg och Otto Lindblad 8 Skåne på nyare lider uppträdt mera melodiskt rikt än Adolf Lindblad; och det är nu så myc ket mera känbart just i Frondörerna, son L. helt nyligen förbättrat och tillökt sir opera med — begripligtvis — det bästaso han egde och ansåg felas verket. : Texten i Frondörerne är ofta endast ocl allenast en folie, som gör sång möjlig, met ordens vigsel med musiken visar sig mån gem gång alldeles betydelselös. Samma örc omsägas ofta, ibland ända till löjlighet. Så ordar en sångare, en man, vid ett visst till fälle: Jag er riddare, er riddare skall våra: jag er riddare; er riddare skall vara. och får derpå detta prat-svar af en hertiginna: Vill minriddare, min riddare du vära: vill min riddare, min riddare du vara; 0. s. v. En sångerska säger vid ett tillfälle väl tjugo gånger sakta (hr offiter); ordet Styst omsäges i den ena musiknummern säkerligen trettio resor, men dess upprepande fortsättes dock än ytterligare i nästa nummer. Ofta tillåtet sig L., att genom pauser från hvarandra afsöndra ord, hvilka ovillkorligen höra tillsamman. Sångpartierna nedstiga härigenom nästan till rang af blotta klarinetteller trumpetsstämmor. Så heter dett. ex. Se hur hans blick (tolf fjerdedels: pauser) är öm och klar; nej -se så slugt (paus, paus) frondör han spelar; denna mask (elfva fjerdedels-paus) säkert. är (ånyo elfva fjerdedels-pauser) ung och skön. Äfven enskilda ord och särskilda stafvelser äro genom pauser afklippta ifrån hvarandra, t. ex. i orden: herre, dölja, barndomsvän, älska, bedra, släpa, fa 0: 8. V:3 för att icke ens öka Leporello-listan med skanderingar såsom: sakta bara, (i ställe för sakta bara), och skönheten kan ej dölja sig, m. m. Den är en låg smickrare, som säger, att vid dylika uraktlåtenheter det sjungna ordet har hållits i helgd. Frondörernas stil är öfverhufvud ofta osångbar och gränsar mycket nära intill instrumental-stil. Den påminner på sätt och vis — och detta är möjligtvis verkola mest lysaride sida — om den lika qvicka som snillrika Haydns smått jollrande, men täcka, i ljuft fogelqvitter flöjtande eller staccato hoppande, stråk-qvartetter. Men en med bre er målad, i hvarje ögonblick dramatiskt framåtskridande musik sökes i Frondörerna förgäfves. Icke är det t. ex. dramatiskt, att samteliga sångarne i en kör under minuters förlopp tillropa hvarandra tyst, men att dock ingen af hela skaran har det kloka infallet att: verkligen tiga. All handling stäfjas; orsaken var, att tonsättaren här behöfde rätt många stafvelser Styst, för att derpå kunna bygga ett längre musikstycke. äg Härpå kunde svaras, att alla äldre musikaliska dramaturger hafva handlat likaså , till och med deras polarstjerna, Mozart. Men Mozart skref under förra seklet, för 70 till 100 år tillbaka. Sedan vår tid en gång erkänt, att tonkonstens dramatiska uppgift framför allt annat är den, ätt vara dram, samt att musiken blott alltför länge tyranniskt och med grym obillighet fått tillskansa sig väldet öfver handling, de öfriga medkonsterna och det sunda menniskoförståndet — sedan dess är förhållandet dock annorlunda. Man har redan diktat operor, hvilka äro någonting rimligare, än blotta sköna -musikstycken, afsjungna i granna kostymer och kringslutna af kulisser. Wagner, Riel 0. a. hafva bevisat, att vi ju, om vi kunna tänka, ovilkorligen nödgas le åt förfädrens estetiska piskperuks-qvantitativiteter, äfven ioperastilen. Jemväl Nordens söner, t. ex. en Hartman i Köpenhamn, hafva bjudit på konseqvent dramatiskt hållna och genomförda musikaliska skapelser. Sedan detta skett, är dock väl icke så stort att skryta af en opera, som far fram alldeles efter gamla trallen, och ej sällan genom textens hårdragning obarmhertigt vanvårdar språkets heliga rätt. I det tonsättaren bemödat sig uteslutande om musikaliska effekter, yckas orden mången gång blott få slinka med på köpet. En L. kan för öfrigt, äfven om han gått vilse upp på tiljorna, dock icke skrifva verkligen klen musik; derföre stå Frondörerna i. betydlig grad öfver dessa efemeriska dagsoperor, af hvilka tolf gå på ett dussin. en det öfverdrifna väsen, som gjorts af Frondörerna, är så mycket mera klandervärdt, som det innebär en medelbar oörättvisa mot Sverges samtliga öfriga, tillbakasatta musikaliskt-sceniska författare. Tänkom blott på Herm. Behrens dramer! Hvilken, B. eller L., står, om godt och ondt öfvervägas, om man vill lägga handen på hbjertat och ieke i förväg har bundit sin mun — hvilken, B. eller L., står så synnerligen högt utöfver den andra? Begge värd reminiscenser till torgs; begge hafva litigt hemtat eld från andra stordramäturers operor; L. för sin del äfven från Moarts pianosonater. Är IL. mera sakvan iti thematas utspinning efter kontrapunktisk schablon, så bjuder B. deremot allraminst sagdt lika ofta på ny scenisk-melodisk uppinning och saknar dessutom på intet vis ingdomskraft och verve — endast en claque. -Begripligt är, att ett kotteri, som icke tan rika anledningar älskar Lindblad och som bivistar Frondörerna lika mycket till 8 pe som för musikens skulk under hela operan håller sig våket.. Afven kritikasterna nödgas, gång för gång så ofta operan gifves, i öknen skarpt lorgnettera efter små, förr ej uppläckta, melodiska oaser med en liten palm och en liten källa, för att sedan, i ledande?konstomdömen, dock hafva något nytt att säga om saken. Men mången till hänryckning icke förplig