Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

tes hafva ett oredigt begär att hindra mig från att lemhahenne, sedan dörren tillslutits efter oss; men jag slet mig ifrån henne och sprang ned för att få gråta öfver min förlorade lekkamrat tillsammans med den vänlige deltagaren i alla våra barnsliga fröjs der, onkel. George. Jag öppnade dörren till laboratoriet, men kunde ej se till någon der. Jag aftorkade mina tårar och tittade uppmärksamt i hvarje vrå — der var tomt och ödsligt. Jag sprang åter upp för trapporna till. onkel Georges lilla vindskammare — han var ej der; hans simpla hårborste och gamla utnötta raketui, som tillhört min farfar, lågo ej på nattduksbordet. . Hade han fått ett annat rum? Jag gick ut på vinden och ropade sakta, under det en känsla. af oförklarlig nedslagenhet och oro isade mitt hjerta: ; Onkel George!x Ingen svarade; men min tant Kom hastigt uppför vindstrappan. SPE Tyst, tyst! sade hon ängsligt: Du får aldrig ropa det der namnet. mera här. Hon stannade plötsligt och såg ut som om hennes egna ord hade skrämt henne. Är onkel George död? frågade je: Min tant blef både röd och blek och stammade otydligt. Jäg väntade ej för att höra hvad hon sade, jag rusade förbi heåne nedför SR pan; — mitt hjerta ville brista — -en iskyla senomforerg och ben. Jag sprang andös, och utan hejd in i det rum, der mina föräldrar emottågit mig. De sutto der båda ännu. Jag störtade fram till dem, vridande händerna, och ropade, under ett häftigt utbrott af tårar: Är onkel George död? Min. mor RE ett. skri, som skrämde mig: till ögon ckligtystnad och stillhet.