Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

nöje med samma tålamod, utan drar djup efter andan, när de sista tonerna ändtliger förklingat. 4 Famas trumpetare, recensenterna, hafva i det.de flera veckor igenom af alla kraftei utbasunade. Frondörernas ypperlighet, öf verbläsat sina tubor och utur dem frambragt falska skräntoner. -Hit hörer påståendet, att om verlden endast med stoiskt mod rätt ofta ville höra Frondörerna, ej få vackra saker? deri skulle upptäckas. -Det står alltid: betänkligt till med en musiks högre värde, och äfven med Frondörerna, om dess enskilda sköna ?momenter? ideligen behöfva uppvisas och belysas. Verkligen öfverlägsna tonskapelser tarfva inga bevis eller tillförsäkringar om deras höga värde. Årstiderna, Skapelsen; Figaro, Trollflöjten tala i hvarje takt tillräckligt för sig sjelfva. -Deremat kan om arbeten af andra och tredje rangen sägas, att de behöfva rekommendation. Ja, oe pr; äro -kanske af nöden, om deras ehag tillhöra en infusorisk verld och dock skola träda i dagen. Inga fingervisningar behöfdes för Lindblads första sånger, skrifna under intrycket af en sann inspiration. Men han är öfver hufvud och afgjordt mera lyriker än dramaturg. Som lyriker -kan han. vara så varm och så mycket sägande, så i allo intensiv som få andra tonsättare. Hans jägaresång ur Lycksalighetens ö? t. ex., ?Vilda mäktiga sinne?, innefattar, så kort den är, icke förthy mera varm, oemotståndligt fröjdande och elektriserande musik, än Frondörernas hela tjocka partitur. Ja, det lilla, Franzenskthjertliga, ur en äkta diktare-själ flutna ordpoem, som tillegnar Atterbom ett af L:s fordna sånghäften, adlas i vida högre grad af poetisk lyftning, än hela Frondörerna. Frondörerna upplefva sköna themata blott en embryonisk lifsbörjan. Efter få takter afslappa de, i brist på uthållig skaparekraft.. De förflyga och dö bort, liksom obundna gaser; de sväfva undan i rymden, man vet icke hvarthän; men flydda äro de, och motiverna qvarstå, athuggna, som sviknä förhoppningar. L. bjuderiFrondörerna, bildligen taladt, på en hel mängd af smånäpna, oftast barnsligt trefliga, bjäbbiga flick-gestalter, hvilka, harmoniskt-smakfullt klädda, röra sig i behaglig ringdans, samt med fin belefvenhet och education tala balprat. Men. den storartade skönheten, hvars tusende till ett: sammansmälta behag äro förlikneliga med lika många brännspeglar, hvilka i en enda focus, menniskohjertat, uppfånga strålarna af en högre sol — finnes den väl i Frondörerna? Det hade varit en skam för vår litteratur, om öfvertalade eller osjelfständiga pennor opåtalt i marktschreyare-ton allt framgent fått utropa Adolf Lindblad såsom — klassiker jemväl på en konststråt, hvilken icke fört honom till parnassens höjd... Det hade varit mindre hedrande för ett bildadt samhälle, om det, vilsefördt, verkligen skulle ha ansett si nödsakadt att med lika vördnad betrakta oc njuta en Dalai Lamas samteliga produkter utan all urskilning, blott emedan Lama stundom ej endast väl, utan mycket väl 5 tjent denna dyrkan... Det måste utsägas, till hvilken grad kritiken vågat narras för en nation, af hvars sjelftänkande män så många redan längesedan klarliga insett, att L., änskönt -hans namn kommer att lysa i konsthistorien, dock icke: blir odödlig genom Frondörerna. Öfver all höfvan kringrökt, som IL. på sistone blifvit, torde han i dessa omdömen knappast igenkänna en af. sina verkligaste och varmaste beundrare, nota bene der han är beundransvärd. Undertecknad har vid fler? faldigt åhörande af Frondörerna icke sofvit, men dock äfven å andra sidan) i trots af de högförnämaste kännares tätt påkommande förtjusningsparoxysmer, varit nog lycklig att: behålla fall sans och besinning. De här uttalade åsigterna torde för öfrigt underskrifvas af mången annan, som, fristående rån alla kotteribojor, kan kalla sig Opartisk.