Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

ligen af hans tårar: men det var för mörkt för mig att se hvem han var, eller ens huru han var klädd. Jag tror ej att han höll mig en half minut sluten i sina armar. Flickan ropade på hjelp; jag nedsattes sakta på sanden och den främmande besynnerlige mannen försvann genast i mörkret. När detta ovanliga äfventyr berättades för min tant, tycktes hon först blott förvånad deröfver; men i ett ögonblick kom en skiftning öfver hennes ansigte, som om hon plötsligen ihågkommit eller tänkt på någonting. Hon blef dödligt blek, och sade på ett brådskande, nervöst sätt, som var något alldeles ovanligt hos henne: E Bry dig icke om det, tala icke mer derom. Det var visst bara ett elakt upptåg för att skrämma dig. Glöm hela saken, min lilla gosse — glöm hela saken!4 Det var lättare att gifva detta råd, än att hjelpa mig att följa det. Många nätter derefter tänkte jag ej på annat än. den främmande mannen, som kysst mig så innerligt och gråtit öfver mig. : Hvem kunde han vara? Någon som älskade mig högt och var mycket bedröfvad. Min barnsliga logik ledde mig så pass långt. Men när jag försökte räkna öfver alla de fullväxta herrar, som höllo mycket af mig, kunde jag aldrig med någon Uvertygande sannolikhet komma längre än till min far och onkel George. Jag hemtades hem på den utsatta dagen föratt uthärda den, äfven vid min späda ålder, djupt påkostande åsynen af min mors passionerade sorg och min fars stumma, men tröstlösa smärta. Jag kommer ihåg att vårt rsta möte ganska klokt och grannlaga försortades af min tant, som ledde migvur rummet efter de första helsningarne, Hon tyck