Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

(Insändt). Om Frondörerna. En ny åslgt. Adolf Lindblad; tonsättaren af operan .Frondörernaft, har genom åtskilliga af sina visor vid fortepianot förtjust hela den civiliserade verlden samt med sin Ess-durssinfoni beseglat sitt rykte. Ja till och med då han, mäklande på formoch tonart, samman-arrangerade sitt Nytt och gammalt, äfvensom i Drömmarna, hörde man den populäre Lindblad. Men musiken till CFänrik Ståls sägner? förmådde icke att elektrisera. Dess melodier voro svaga, oftast icke ens nya; ackompagnementet med alla sina figur-rörelser ersatte icke den bristande hufvudsaken. 2 Alla L:s närmaste omgängesvänner önskade att så icke hade varit. Då nu operan Frondörerna, som för 25 år sedan likaledes emottogs med kyla, här år 1860 ånyo skulle uppföras, beslöto vännerna, att scm kotteri antaga sig operans sak och till hvad pris som velst förskaffa den bifall. En elaque bildades, som verkligen flerfaldiga hvarf har klappat med händerna, äfven då hjertat — åtminstone publikens hjerta — förblifvit kallt. Osjelfständiga recensenter, till jen del hörande till elaquen, voro ej sena, att icke blott instämma i kotteriberömmet, utan ock: att stegra rökelserna i lavinlikt växande superlativer. ; ; Man har lutligen gått nog långt i oförsynthet, att med stolthett anvisa Frondörerna allrahögsta hedersplatsen, i niveau med. verldens mest klassiska, odödliga opeTOY. Oursäktligt är att till den grad tala osanning. Det må vara patriotiskt att icke ignorera, utan med glädje framhålla värdelulla fosterländska konstalster; men om välmeningen i dessa fall skenar rap utöfver billighetens gränsmärken, så blir kritiken skandal, hindrar som en fördämning den goda smakens utveckling, och dödar all egen urskiljning hos den konstälskande allmänheten. Vore de pennor, hvilka hos oss skrifoa om konst, verkliga och omutliga konst-domare. så hade. de, för att gifva sitt beröm. kraft, icke skytt att äfven uttala sig öfver de mindre fullkomliga sidor, hvilka onekligen avera Frondörerna. Men kritikastrarne afva, som en fåraskock, alla rusat åt ett enda håll, och den ene har värre än den andre öfverflödat af svassande beröm-fraser. I stället, för vämjeliga förtjusnings-stereotyper, hade kritiken bordt fråga sig sjelf: hvad menas med sceniskt-klassiskX musik? Svaret hade då blifvit: Opera-stilens första vilkor är popularitet och en melodi-tillgång, nog rik för att mäkta förnöja ej blott en violin-qvartett-cirkel, utan. en större allmänhet. Ty operan skrifves för ett teaterhus, som är uppfyldt icke allenast af musikCkännare, utan äfven och till större delen af musik-Cälskare. Musikälskarne åter veta föga eller intet om den kanoniska konstens mysterier; de fordra deremot, och detta med rätta, det enda som kan fägna dem: melodiska behag. Men just på en tjusande melodi lida Frondörerna brist... Någonting ens annalkningsvis förlikneligt med Ifigenias, Orfås? och Armidas? ur hjertat sjungna, gripånde arier, ellår med sakta eder häfven och säg, kan du mig förlåta, i Friskytten, eller med Rossinis och Mozarts himmelskt sköna temata, finnes i Frondörerna icke. Öfverhufvud hafva andra svenska tonsät