Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

den om Carolinas död. Min tant svarade nej med en underlig, qväfd röst och bortvände plötsligen sitt ansigte ifrån mig. Var min far död? Nej. Min mor? Nej. Onkel George då? Min tant darrade i hela kröppen, då hon svarade nej äfven på denna fråga, och bad mig ej göra henne några flera. Hon kunde ännu ej uthärda dem, sade hon; och gaf huspigan ett tecken att föra mig ut ur rummet. Dagen derpå sade man mig attjag skulle få komma hem efter begrafningen, och huspigan. tog mig med sig ut emot aftonen, dels för att spatsera, dels för att låta taga mått till sorgkläder. Sedan vi lemnat skräddaren, öfvertalade jag flickan att utsträcka vår promenad ett långt stycke utefter hafsstranden, och berättade henne medan vi gingo hvarje liten omständighet rörande min aflidna syster, som nu i sorgens första dagar med all ömhetens och saknadens makt trängde sig på mitt minne. Hon varsåintresserad af att höra och jag af att tala, att vi läto solen gå ned innan vi tänkte på att vända om hemåt. Aftonen var mulen och skymningen öfvergick till mörker innan vi nalkades staden igen, : Flickan blef orolig öfver att finna sig ensam med mig på den ödsliga stranden, och såg sig ett par gånger m tänksamt om under vår vandring. Plöt: gen grep-hon härdt om min hand och sade Låt 055 klättra upp på den här klippan ac ppast ur hennes mun, steg bakom mig — Cen fram till mig, ryckte mig npplyftade mig i sina arit säga ett ord, och beläckte 2 med k Jag kände att ty mina kinder vättes ögonblickhån: pret;