Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

Såg dr Sr Ena EA förnekar sig, hade den, oaktadt sitt uppska kade -tillstånd, den blå himlafärgen qvar och bland skummet dansade brutna solstrå lar. Den 0 spegeln dömgafs af höst liga bokskogar lika en fylligt arbetad ran i upphöjdt bronzarbete. På andra strander låg med en ganska ståtlig och officiel upp syn, akademibyggnaden och bakom denn: en götisk. kyrka, båda omgifna af åldrigt träd. Bortom dessa förkämpar skymtade er samling trefligt hvardagslag af små bygg nader, ordnade i rader och gator. — De var det lilla Sorö: Under det jag med, god fart — vädre var kyligt — dk vägen framåt till staden hade jag två unga danskar framför mig Komna med samma tåg, skyndade de nv liksom jag till staden. De hade brådton och gaf mig derigenom tillfälle att förnyg en iakttagelse, som jag redan förut ofta gjort: dansken — liksom fransmannen, engelsmannen och alla öppna, odlade, stenfria länders folk — när han vill gå fort; åstadkommer detta genom att öka takten, utan att öka stegenas längd, nej, snarare minska den. samma, och framskyndarsålunda med små och hastiga steg; svenskens gång är den långa skogsgången, skall farten ökas så sträc: kes steget ut. — På hvilketdera sättet mar går, så, om man håller på en stund, kom: mer man. fram, och bäst jag tänkte öfver sättet att gå, var jag i Sorö. — Afstånde: från kaffekoppen i Köpenhamn var nu ganska ansenligt, och kroppen låter sig ej nöja hvarken med endast betraktande af vackra utsigter, eller med mer eller mindre vackra betraktelser. Jag begaf mig derföre bort till Postgaarden?, som tillika, efter hvad man sade mig, skulle vara hotel. Anländ dit fann jag, att tillställningen var af god gästifvaregårdsrace körsad med småstadskällare. — Efter att ha fått reda på källarsalen, fråjade jag, hvad som fanns att få? — Kaenejer, var svaret. Så tyckte sig åtminstone mina öron uppfatta ordet. Saken föteföll mig visserligen litet mystisk; men drifven af min nedre kammares pockande anspråk, beslöt jag mig dock till ett förtroendevotum, och beställde sägde kabenejer?. Under tillagningstiden gick jag ut att bese staden. — BSorö har egentligen tre märkvärdigheter: för det första sin gamla klosterkyrka, för det andra sin akademi och för det tredje och framförallt en liten oansenlig byggnad, som visserligen alls icke är märkvärdig i sig sjelf; men som är det så mycket mer medelbart, derigenom, att den är Ingemanns boning! — Det som väger mest, sjunker naturligtvis till botten. Kyrkan oeh akademien skulle således i alla händelser först betraktas. : Då man från postgården, som ligger i kanten af staden, utåt landet till, ter vänder längs Sorös enda egentliga gata, träffar man efter ett par minuter en gammal mur, som stänger vägen och tvingar gatan, denna hvardaglighetens stråkväg, att kvöka af och bege sig åt annat håll. Den som har ärende till vetenskapen, religionen eller fornminnet, kan dock slippa fram obehindradt; ty ett hvalf i muren leder in på det område, som fordom upptogs af Sorös berömda och rika klosters byggnader. — En del af de små envåningskojorna, som sammanhänger med muren och stundom företräder dess ställe säger man också verkligen ha varit med på den tiden. — Det inom denna mur infattade området. är Sorös skattkammare. Det förvarar derinnom alla sina klenodier. — Den stenlagda platsen innanför porten är dunkel af i rader planterade, höga och parhundraåriga ekar. Till venster är en kyrkogård, med högväxta kastanier, buskväxter och örn Längs kyrkogården sträcker sig en gamla, götiska klosterkyrkan; så kommer en gård och så, på andra sidan denna och parallelt med kyrkan, akademihuset. Detta har en vanlig modern facad och ett ar tillstymmelser till flyglar, mellan hvilka et framhåller såsom ett stärkt förkläde en hög och bred trappa. Andra: byggnader här och der inom ah aden, bland andra Ingemanns hem; men derom sedan! Kyrkan har nyligen undergått reparation och blifvit upphjelpt ur sitt under tidernas lopp åsamkade förfall. Arbetet härmed var till och med ej riktigt afslutadt ännu på ett af kyrkans yttre hörn. Man kunde der se, att kyrkan var betäckt med rappning, och att denna varit målad att föreställa fogstruken tegelmur. Denna rappning hade man nu afskrapat, eller höll på att afekrapa, så att teglet får framträda ohöljdt. Detta, att en byggnadvisar sitt material osminkadt, är i min tanke ett bland de första villkorena, för att den skall vara verkligen vacker; eller åtminstone är derigenom cttaf de svåraste hinderna för skönheten undanröjdt. — Vid uppfriskandet af. kyrkans inre har man deremot, synes mig, varit mindre lyckig. Man har nämligen, såsom man äfven rjort i Roeskildes beslägtade domkyrka, anbragt en del enfaldig och bjert fresco, föreställande löfverk etc., i hvalfvet längs spetsbågarnas kanter. Detta må kanske vara historiskt troget; men vackert är det ej, d. v.s. mitt tycke icke. I-alla händelser-borde väl knappast någon kunnapå en gång lycka om afskrapningen utanpå och pålärglingen inuti? Annan sak då en fresco. har konstvärde. Målningen blir då hufvudsak öch muren endast en plats som en annan för densamma. Men der man, såsom: här, onbringar målning blott såsom toilett åt det murade, begår man ett misstag af samma art, som då mon fordom förgyllde håret på marmorstatyer. Bland värdiga grafvar i denna kyrka är, invid högaltaret Biskop Absalons, och i