Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

jag kunde se, ej fanns något hopp att afslöja. Min far, min mor, min tant — alla tycktes nu skiljda från mig genom en oöfverstiglig mur. Hemmet tycktes mig ej mera vara detsamma sedan Carolina var död, onkel George borta, och ett förbjudet samtalsämne beständigt och hemlighetsfullt ställande sig emellan mina föräldrar och mig. Ehuru jag aldrig öfverträdde den befallning min far gifvit mig (hans ord och blickar, och detta skärande ångestskri af min mör, som alltjemnt susade mig i öronen, voro mer än tillräckliga att betrygga min lydnad), försvagades dock Måne min hemliga önskan att genomtränga det mörker, som betäckte onkel Georges öde. I två år stannade jag hemma, men lyekades ej upptäcka någonting. Om jag fråade tjensttolket om min onkel; kunde de Slott säga mig, att han en morgon försvunnit ur huset. Hos min fars slägtinga kunde jag ej gerna .göra några förfrågningar. De bodde långt derifrån, och besökte oss aldrig — och tanken att skrifva till dem vid min ålder och ställning kunde ej kömma i fråga. Min tent var lika obevckligt tystlåten som mina föräldrar; men jag kunde aldrig glömma sekiftningen i hennes ahsigte; då kon. ett ögonblick begrundat mitt sällsamma äfventyr på hafsstranden den der aftonen, Ju mera jag tänkte på denna förändring i hennes ensigte, och sammanband den med hvad som händt vid min återkomst till hemmet, desto mera blef jag öfvertygad, att främlingen, som kysst nug och gråtit öfver mig, ej kunde hafva varit någon annah än onkel George. Vid slutet af dessa två år, tillbragta i hemmet, blef ig på min egen enträgna begäran sänd till sjös, i ostindiska 1 paniets . flotta, Jag bade tläd b om