Aftonbladet – 29 december 1860, sida 3

Min far såg på henne ett ögonblick, ringde med klockan efter pigan och fattade mig derpå hårdt i armen samt släpade mig ut ur rummet. i Han tog mig ned i sin studerkammarc, satte sig i sin vanliga stol och ställde mig framför sig emellan sina knän. Hans läppa voro alldeles hvita, och jag kände att ans båda händer våldsamt darrade, då de krampaktigt omfattade mina axlar. Du får aldrig mer nämna onkel Georges namn, sade han i en vredgad, brådskande darrande hviskning. Aldrig till-mig, aldrig till din mor, aldrig till din tant, aldrig till någon i denna verlden! Aldrig, aldrig, aldrig! Upprepandet af detta-olycksbådande ord förfärade mig till och med mera än den: undertryckta häftighet, hvarmed han talade. Han såg att jag var skrämd, och mildrade sitt sätt något innan han förtfor. Du får aldrig se onkel George mera, sade han. XDin mor och jag älska dig ömt ; men om du glömmer hvad jag nu sagt dig, måste vi skicka dig bort från oss. Uttala aldrig det namnet mer — komihåg, aldrig! Och nu, kyss mig och gå din väg! Hvad hans läppar darrade — och, o huru kalla de kändes mot mina! Så snart han kysst mig, ilade jag ut ur rummet ner i trädgården, för att söka ensamheten. Onkel George är borta; jag får aldrig se honom mer — jag får aldrig tala om ho-nom... aldrig! Dessa sond upprepade jag för mig sjelf med -obeskriflig skräck och förvirring, så snart jag blef allena. Det låg någonting outsägligt förfärande för mitt barnsliga sinne i denna hemlighet, som man befellt mig att alltid respektera, och hvilken, så vidt