Aftonbladet – 27 december 1860, sida 3

åtminstone tyckte han så; emellertid fattade han åter rhod att göra ett besök hos den sköna enkan: å ; I förstugan mötte han en piga och frågade henne om hon var hemma. Pigan svarade näsvist: nog är hennes nåd? hemma, men jag vet icke om hon ta ger emot herrn.? Notarien, som förut icke fästat uppmärksamhet vid att pigorna kallade: sjökaptens-enkan nådig, undrade störligen hvarföre hon nu fick en benämning som tillkommer endast adelsmäns och deras vederlikars fruar, samt gaf pigån en tolfskilling och bad henne anmäla honom. Han insläpptes först i sålen och fick der vänta en hel timme; en hvass mamsell, som ett ögonblick gick genom salen, svarade på hans något otåliga fråga efter frun: t Hennes nåd låter kläda sig!? Allt var således på en förnämare fot än förut. Ändtligen slapp han in i förmaket; fru Rindau satt icke såsom förut i en emma, likett tjusande :välkommen, utan stod midt! på golfvet, stolt; med en blick, som tydligt sade: hyad vill: ni?? Den beskedlige notarien bugade sig Hförlägnare än vanligt och sade med tyckande stämma: Jag hoppas att hennes nåd? — detta sade han med cn ironi, som upplitfvade Hans mod, påminner Big, så väl min uttryckliga förklaring: jag älskar er mest, som ock sitt. nådiga löne att vara mig evigt tacksam! Fullkomligt, bästa. notarie; jug blef förtjust i er förklåring och hade med största e gifvit er företräde, jag bekänner upp: fist, all älven ji de er mest; men. just al ocEenuylig ok till er måste jag uppofia mig och trolofva mig med ba ron von Vippen. Om han fått se er inne i min sängkammare; så hade han blifvit er oblidkelige fiende; genom hans mäktiga inflytande så, väl hos. edra förmån, som på hofvet, skulle er befordran för alltg blibvit