Aftonbladet – 17 december 1860, sida 2

sr TE Hm a gr hvarpå lagmannen Runeberg tackade förd skålen. Visserligen hade han icke sparat mö-f Jan, men den hade bhfvit honom lätt genom fi let sätt hvarpå hans arbete mottagits och upp-t fattats af hans medborgare. Hedrad med bur1 gareståndets förtroende att vara dess sekrete-lc rare vid an följd af riksdagar hade han baft snledni: g städse betrakta denna verksamhet såsom en rekreation efter de hvardagliga bestyren, och minnet deraf vore hans ålderdoms glädje och skulle följa honom till lifvets slut. Fabrikören Lindeström erhöll derpå order och bad att få föreslå en skål, som han var föryvissad att alla de närvarande skulle gerna tömma. Men då han för detta ändamål erbållit ordet, kunde han icke underlåta ll att uttrycka sin tacksamhet för det tillfälle, ll som här blifvit hufvudstadens representanterr beredt, att redogöra för sitt fögderi, och aflr bvilket tillfälle han så mycket mer kände ettjs hehof att begagna sig, som han var den bland I sina kamrater, hvilken sednast framträdt ilc det offentliga och hvars åsigter vore afiri t t f jI e s valmännen minst kända. Bland de vigtiga frågor, uti hvilkas behandling han deltagit, ville han 1 främsta rummet nämna den ömtåligaste af dem alla, den norska frågan. Huru han röstat visste enhvar. Motivet till hans votum var den öfvertygelse, att enighet och ömsesidig aktning mellan de förenade ls folken vore ett oundgängligt vilkor för den l skandinaviska halföns sjelfständighet. Omför-1r mälande derpå att han i jernvägsfrågan röstat I c för den östra sträckningen af södra stamba-jt r Gc nan, såsom enligt bans öfvertygelse förlandet fördelaktigast, men mot Upsalabanan, derföre at han ansett penningetillgångar och arbetskrafter icke medgifva en större utsträckning af jernvägsarbetena för det närvarande, öfvergick talaren till en något mera detaljerad öfversigt af de frågor, som handlagts af bevillningutskottet, af hvilket han varit ledamot, och der han efter förmåga kämpat för den stora af ständerna nu godkända principen af lika skatt efter förmögenhet och inkomst, en princip hvars betydelse för hufvudstadens invånare särskildt han framhöll. Han hade rjemte, och icke utan framgång, sträfvat r de mindre inkomstbeloppens befriande från bevillning, och understödt förslaget om de betungande minimiafgifternas af-kaffande. Slutligen hade talaren med synnerlig förkärlek arbetat för den stora idden: ettuniversitet i hufvudstaden, och det var för framgången af denna för hufvudstaden och hela fäderneslandet lika vigtiga sak som han nu uppmanade de närvarande att tömma sina glas. Denna skål mottogs med allmänna bifallsyttringar. Derpå uppträdde hr Sclnwan, helsad af lifliga applåder, och föreslog å egna och sina kamraters vägnar en tacksägelseskål för de herrar, som beredt hufvudstadens representanter detta tillfälle att sammanträffa med sina valmän. Reform och framåtskridande vore dagens lösen, och framåt ginge det också lyckligtvis i åtskilliga riktningar. Tal. bade erfarit det bland annat i den omständighete: att medan han vid föregående riksdagar bli vit af en särskild bland borgerskapets klasser utsedd till representant, bade han, fastän enligt grudlagen förpligtad att tala ej blott för Stockholm utan för hela landet, dock icke kunnat undgå att i medvetandet att vara ntsedd af en sklasso, känna ett visst besvärande band. Denna gång, kallad genom samfälta val af hufvudstadens tredje valkrets hade han kunnat betrakta sig verkligen såsom en folkrepresentant, den der hade att föra hela landets talan, att efter förmåga verka för upplysning, tretnad och välmåga åt alla. Han och hans kamrater hade i detta hänseende varit lifvade af samma känslor. Men just derföre, att vi lefde i en tid, som går framåt, borde vi med allvar gripa oss an med reformerna (bifall) och framförallt icke försumma att reformera våra egna angelägenheter. Vår kommun hade långt ifrån företett den allmän-anda, som varit att önska, och mycket återstode att göra, såväl i afseende på hufvudstadens yttre, som beträftande organisationen och handhafvandet af dess allmänna avgelägenheter. Då den nya kommunallagen en gång kommit till stånd, finge vi således ickesofva på bänkarne utan borde kraftigt gr:pa verket an. Viskulle derigenom äfven gitva eftertryck åt våra sträfvanden för en representationsreform. Att vi dervid, liksom vid allt annat, under sträfvandet efter det högsta goda, icke finge försumma att tillegna oss det möjliga goda som snarast erbjöde sig, vore naturligt. Hvad anginge den förflutna riksdagens tillgöranden, viile talaren icke upprepa hvad som redan blifvit andraget, utan endast pif-a tillkänna, att ban när helst hans valmän det önska är redo att aflägga räkenskap för sin verksamh:t, Om bufvudstadens representanter icke i alla frågor kunnat vara af samma tankar, så visste talaren dock för visso, att om en hvar af dem gällde, att såsom de tänkt, så hafva de talat, och såsom de talat, så hafva de röstat, och de hade alla återgått från de offentliga värfven med sitt samvetes vittnesbörd, att ba sökt verka icke för egna, icke för lokala intressen, utan för fäderneslandets bästa. Då de nu hemburo sin tacksamhet för den dem här visade uppmärksambet, gjorde de det så mycket hellre, som just i denna samma lokal en fest blifvit firad, som afsåg att uttrycka att man icke gillade sina ombud. Det hade emellertid i dag visat sig, att om många välmän icke gillat dem i någon viss fråga, ha de dock i allmänhet funnit sig belåtna med deras verksamhet. Talaren slöt med att föreslå värdarnes skål. AA ————LL AQ Em RN Nm NS rrASnmnm—— wo oKOERR Rådman Weser yttrade, att om än några personer haft bestyr med anordningarne. vore dock alla närvarande värdar, och han tackade derföre å sällskapets gemensamma vägnar för den skål, som blifvit föreslagen a hr Sehwan, hvars yttrande han var förvissad hade med glädje åhörts af:alla, då man deraf funnit hvad man kan hafva att vänta af denne ledamot vid det förestående, i så hög grad, af bebofvet påkallade reorganiserandet af hufvudstadens kommunalväsen. Härmed var programmet för festen genomvånget, och signalen till uppbrott egentligen vifven; Men nu ropades från alla häll på hr Blanche, som, hörsammande kallelsen, beidde tribunen, helsad af en lång-arig bifallsstorn. Oupphörligt afbruten at bifalls:op och applådissementer, yttrade han sig ålanda: Visserligen är det angenämt för represenanter att feteras af sina valmän och att de nna wg djupt rörda deraf, det kan jag nog örstå; men att belönas för det man efter bäta samvete och förmåga sökt uppfylla sin ligt, det är onekligen mycket mera än som ehöfves. Att göra våra ovilkorliga skyldigeter, det bar förefallit mig och mina kamner såsom det angeniimaste arbete i verlden. Jet säkerligen fordrat vida mera konst h rängningar för att svika dem. Jag har rig kunnat begripa att någon vill gå kroga vägar så länge det finnes en rak att välja å. Icke heller har jag förmått inse iuru renniskor kunnat uthärda en beständig och karp ordvexling med sitt samvete, eller, i fall etta varit något insöfdt, huru de kunnat sitta ch vagga detsamma som man vaggar och yssjar ett sjukt qvidande barn. Man torde kunna föreställa sig, at den stund, förr ller sednare måste inträfta då ingen ordvexing eller vyssjning vidare hjelper — den tunden, då jordisk flärd, som förvillat oss, ch jordisk makt, som förfört eller bedragit ss, försvinna som dimman i rymden. Då är odt, tänker jag, att ha så litet som möjligt taldt med sitt samvete; då är godt att våra ppsåtliga brister icke alltför mycket råga nättet af våra naturliga fel och svagheter; nan borde, tycker jag, vara rättrådig åtmin onn sf blalhat Am man Jaha fn Ia of hö Pr ——— NTA Ho xXO